Han menar att påsken är viktig eftersom den handlar om liv och död.
– Det är ingenting som undgår oss.
Påskberättelsen innehåller mycket lidande, besvikelse, svek och smärta.
I dagens moderna samhälle försöker många att blunda för de svåra känslorna.
– Men svek och lidande finns där, säger han.
Även döden finns närvarande. Alla ska dö och några dör mitt i livet. Den som mist någon måste möta sorgen och finna mening.
Han tror att många pressas eller pressar sig själva att snabbt ta sig förbi sorg och annan själslig smärta.
– Det premieras i vårt samhälle att se positivt och att vi ska koncentrera oss på det glada och lyckliga.
Men i allas liv finns lidande, sorg och smärta förr eller senare.
– Påsken blir ett koncentrat av det, säger han.
Påskberättelsen började redan i söndags med palmsöndagen. Jesus tågar in i Jerusalem och folket hälsar honom med palmblad i händerna. Dagen präglas av stora förväntningar på vad Jesus ska åstadkomma.
Vi lever i dag i ett framgångssamhälle och många har förväntningar på vad som ska hända och förväntningar på att andra människor och omständigheter ska göra oss lyckliga.
– Nu är det valår och då tycker man kanske att det är politikerna som ska göra det, precis som de tyckte att Jesus skulle fixa det, säger han.
Han menar att det är viktigt att vi ser att vi själva är en del av det som ska ske.
Påskberättelsen mynnar sedan ut i Judaskyssen. Lärjungen Judas Iskariot förråder Jesus.
– En av de närmaste vännerna sviker.
Svek handlar inte bara om att bli sviken. Man kan se sin egen roll i berättelsen. Att vara den som svikit är förbundet med lidande också.
Aposteln Petrus blir tre gånger tillfrågad om han känner Jesus, men förnekar det.
– Det är ett annat svek att bli förnekad. Många känner idag att de blir osynliggjorda. Helt plötsligt är jag ingen längre, säger Felix Egegren.
Korsfästelsen och döden är berättelsens tyngsta delar, fyllda av smärta.
– Det lidandet finns ju i världen, säger han.
Jesus lidande i påskberättelsen visar att lidande finns i världen även idag.
Tittar vi på oss själva lever vi i ett samhälle där det ickeperfekta inte får synas och vi håller ofta fasaden uppe. Inget blir bättre av att smärtan förnekas. Fasaden krackelerar till slut.
– Det handlar inte om att gå förbi smärtan utan att man måste gå igenom lidandet.
På påskafton händer ingenting.
– Det är en dag av sorg och väntan, säger han.
För oss nutidsmänniskor kan det vara bra att bara stanna upp. Att lyssna inåt på våra känslor. Tillåta oss att känna och inte ha bråttom.
Påskberättelsens sorg bryts i hopp. Vändningen är lågmäld i evangelierna, så även i Klosterkyrkan.
– I hela den här stora kyrkan tänder vi ett enda ljus först på påsknatten. Sedan får ljuset spridas, säger han.
Han säger att vi i vårt Hollywoodifierade samhälle tänker oss att uppståndelsen borde ske i solnedgång och med en pampig stråkorkester.
– Men så är det sällan i livet när det svarta rummet inom oss öppnas upp och stenen rullas undan.
Genom att ta oss igenom smärtan kan vi ta oss ur lidandet. Uppståndelse kan ske i alla människors liv.
Tomas Tvivlaren trodde inte på Jesus uppståndelse, men fick tillbaka tron när han åter möter Jesus och får se såren efter spikarna i hans händer.
– Hoppet och livet efteråt är sårmärkt. Vi bär med oss sår eller ärr efter lidande i livet, säger han.
Vi måste få ha rätten att bära med oss dessa sår genom livet.
– Det tillåtandet är en del av påskens budskap.
Vi måste tillåtas och tillåta oss själva att vara de vi är. Och leva våra liv.