Under 1960-talet arbetade han som skötare vid Birgittas sjukhus. Nu har Bengt-Arne Gustavsson skrivit en biografi om Johannes Kroeger som under 27 år var patient där.
Solen skiner över de tomma byggnaderna som en gång var Birgittas sjukhus. Bengt-Arne Gustavsson går runt i gräset utanför och ser sig omkring.
Han kisar mot solen och pekar.
-- Det var här inne han bodde.
I handen bär han boken som han skrivit om en av patienterna, Johannes Kroeger. Boken heter "Dödsdömd i Sverige 1918".
Som tjugoåring började Bengt-Arne Gustavsson arbeta som skötare vid Birgittas sjukhus. Året var 1960 och det var då han träffade Johannes Kroeger.
-- Han var en mycket speciell och märklig man, minns Gustavsson. Han var lite mystisk och höll sig ofta för sig själv.
Kroeger tvångsintogs vid BS 1947 efter att ha tillbringat nästan halva sitt liv på olika institutioner. Han hade dömts till döden för ett mord 1918, men benådades strax efter intagningen vid BS.
Kroeger fick aldrig någon riktig diagnos över sitt tillstånd och under sin tid vid BS genomgick han varken behandling eller medicine-ring.
Bengt-Arne berättar att Kroeger ofta gick klädd i mörk kostym och hatt och att han rak i ryggen promenerade genom staden med sin käpp.
-- Jag tror att många lite äldre Vadstenabor minns honom, säger han.
Efter tio år på BS fick Bengt-Arne Gustavsson arbete som vårdlärare med inriktning mot psykiatri vid Vätternskolan i Motala.
Johannes Kroegers historia fanns dock med honom genom åren.
-- Han gjorde ett väldigt starkt intryck på mig när jag arbetade som skötare, säger Bengt-Arne. Hans levnads-öde var särskilt spännande eftersom jag själv hade träffat honom under tio års tid.
Under de återkommande studiebesöken med skol-klasserna till Hospitals- museet tog Gustavsson del av Kroegers dagböcker som förvarades där. Det var de som väckte tanken på att skriva en bok.
-- Jag ville veta mer om hans bakgrund och jag funderade på hur man skulle kunna dokumentera den. När jag sedan såg hans teckningar i dagböckerna tänkte jag att det här måste bli en bok.
Och en bok blev det. Biografin "Dödsdömd i Sverige 1918" är nu färdigskriven efter fem års arbete.
-- Det har varit mycket jobb med den och det har inte alltid varit lätt, säger Bengt-Arne och skrattar.
För att ta reda på omständigheterna kring mordet reste han till Stockholm och läste gamla rättegångsprotokoll vid Riksarkivet. Han tog också del av Kroegers sjukhusjournaler och hans dagboksanteckningar som är daterade mellan 1918 och 1970.
I dagböckerna fanns gott om bilder som Kroeger tecknat. Gustavsson medger att det delvis var de vackra teckningarna som drog honom till Kroegers levnadsöde.
-- Han hade en klar fallenhet för porträttmålning, säger Bengt-Arne och stryker med handen över ett av Kroegers självporträtt som finns återgivna i boken.
Johannes Kroeger hade två barn i Finland, men de omnämns inte någonstans i vare sig dagboksanteckningar eller journaler.
-- Kanske var det så att han ville skydda sin familj genom att inte skriva om dem.
Genom det finska be-folkningsregistret lyckades Bengt-Arne Gustavsson hitta ett barnbarn till Kroeger. Hon gav honom tillåtelse att undersöka och dokumentera Kroegers historia och sommaren 2003 reste hon till Vadstena för att träffa Bengt-Arne.
-- Hon ville själv veta vem hennes farfar var, berättar han.
I sommar går Bengt-Arne Gustavsson i pension. Det innebär mer tid till skrivandet.
Han berättar att han skriver lite om andra patienter från sjukhuset.
-- Det finns väldigt många levnadsöden från BS som är värda att dokumenteras.
Någon mer bok kan han dock inte lova att det blir.
-- Men man ska aldrig säga aldrig, säger han och ler.