De Vadstenabor som drabbades av den stora branden i centrala stan fick inget krisstöd efteråt. Skolelever fick inte heller någon hjälp. Många är besvikna över kommunled- ningens brist på medkänsla.
Det framkom tydligt på ett informationsmöte som anordnades av räddningstjänsten på måndagskvällen. Till mötet kallades de närboende och drygt ett 20-tal kom. Räddningstjänsten gick igenom brandförloppet och berättade om hur insatserna genomfördes.
-- Det är viktigt att träffa de drabbade och reda ut allt som man kan undra över. På så sätt blir det inga spekulationer och folk får veta hur vi tänkte och i vilken situation vi befann oss när vi fattade vissa beslut, säger Thomas Samuelsson, brandmästaren från Motala som hade befäl över brandinsatsen i Vadstena.
De samlade fick svar på många av sina funderingar och frågor, som till exempel hur det kom sig att vattnet tog slut mitt i brandkårens insats och varför det dröjde några minuter innan man fortsatte.
Alla nöjde sig med förklaringen att det tog en stund innan brandmännen hittade brandposten samtidigt som vattnet i den första brandbilen hade förbrukats.
Med det viktigaste med mötet, som alla närvarande poängterade, var att de fick chans att berätta vad de själva gjorde den natten, var de befann sig och hur de reagerade.
Maja Strömberg, 13 år, väcktes denna natt av mamma Eva som skrek att det brann. Först trodde Maja att det brann i huset, men sedan såg hon att det brann i deras stall i trädgården. Hon sprang upp till sitt rum, klädde på sig och tog sin katt. Därefter lämnade hon huset tillsammans med familjen och katten i en bur. Då härjade branden bara något tiotal meter från huset.
Nu mår Maja helt okej, men hon var väldigt ledsen i flera dagar efter branden.
-- Det kändes väldigt konstigt att gå till skolan bara några få timmar efter branden. Det var tur att mina klasskompisar tog mina känslor på allvar. De pratade med mig, tröstade mig och stöttade mig. Jag förväntade mig att mina lärare också skulle prata med mig. Eller åtminstone fråga mig hur jag mådde. Men än så länge har ingen gjort det. Det är klart att jag är besviken över att det blev så, säger Maja Strömberg.
Många känslor väcktes när Thomas Samuelsson förklarade att både räddningstjänsten och alla de närboende till det nedbrunna stallet hade mycket tur. Om det hade blåst skulle resultat av brandinsatsen ha varit mycket mindre lyckat.
Räddningstjänsten hyllades som hjältar av samtliga närvarande. Både för sina brandinsatser när elden härjade och för att de anordnade mötet där alla drabbade kunde träffas och komma till tals.
-- Det var fantastiskt att vi fick prata av oss. Det betyder så mycket psykologiskt, man får också chans att bearbeta sina känslor, säger Eva Strömberg.
Men hon är kritisk över att ingen från kommunledningen har gjort något som helst för de drabbade i kvarteren.
-- Många vanliga människor har kommit och pratat med oss. Folk har medkänsla och förståelse och de visar det. Vadstena är en tätbefolkad ort och en större brand i vilken stadsdel som helst kan drabba många. Men politiker har inte visat något intresse och kollat hur man skulle kunna stödja de drabbade. Efter allt prat om tsunami och olika katastrofinsatser förväntar man sig något mer än bara tystnad, säger Eva Strömberg.
Några enstaka politiker har dock varit på plats efter branden, som till exempel kommunalrådet Tommy Palmqvist (s), och pratat med flera.
-- Jag pratade med några av de drabbade, men detta kan man inte kalla för krishantering. Jag uppfattade inte att det fanns ett behov av någon sorts stödsamtal. Om de drabbade säger att de är besvikna då ber jag om ursäkt och vi får se vad man kan göra, säger Tommy Palmqvist.
Vadstena kommun har, som de flesta andra svenska kommuner, Posom-gruppen (för psykiskt och socialt omhändertagande) vars uppgift är att hjälpa människor som drabbas av en stor olycka. Göran Wik, kommunens representant i Posom-gruppen, var på semester i går och kunde inte nås för en kommentar.