Och i fikarummet här på jobbet blev det som alltid lite diskussion om hur ofta det där larmet egentligen testas, något som långt ifrån alla har koll på. Varannan månad? Nej då. Varje kvartal? Nej, inte det heller, "Viktigt meddelande till allmänheten", VMA, som det officiella namnet är, testas den första helgfria måndagen i mars, juni, september och december klockan 15.00. Inte så lätt att hålla ordning på.

Själv växte jag upp under en tid då det pratades om Sovjetunionen och USA, om kalla kriget och kärnvapenhotet. Så det var inte konstigt att man som barn blev smått skräckslagen när det där larmet plötsligt ljöd, för det var ju också en tid i livet då veckodagar var ganska oväsentligt. Jag minns hur jag sprang in och hur lättad jag blev när mamma lugnt höll på att duka fram eftermiddagsfikat.

Visst, det var väl inte så att man som sjuåring dagligen sprang runt och funderade över kärnvapen och det tredje världskriget, men det fanns ändå där. Jag kan komma ihåg hur jag ibland, tillsammans med mina syskon, kunde sitta och läsa de där "om kriget kommer-sidorna" i telefonkatalogen. Det gör knappast barn nuförtiden, särskilt som de inte ens vet vad en telefonkatalog är.

I dag är det kalla kriget över, men jag tror att många barn har ännu mer att bekymra sig över än vi hade som växte upp på 70-talet. I det enorma informationsflöde som vi dagligen är utsatta för finns utan tvekan mycket som kan väcka rädsla och ängslighet. Vi hade två kanaler på teven, som nästan bara sände kvällstid och alla såg vi samma snälla underhållningsprogram, samma fredagsdeckare och – på lördagseftermiddagen – samma engelska fotbollsmatch.

 Nu ryms hela världen i handen. Via mobiltelefonerna kan barn och ungdomar följa allt som händer i världen. De kan också hur enkelt som helst ta del av saker som barn inte borde kunna ta del av överhuvudtaget. Och på teve sänds det långt ifrån bara snälla underhållningsprogram, även under det som en gång var barnprogramstid. Om världen blivit hårdare vet jag inte, men vi får ta del av så oerhört mycket mer av det som sker.

Så även om jag ibland blev skräckslagen när "Hesa Fredrik" ljöd när jag lekte med bilar i sandlådan där hemma i Tranås, så hade jag sannolikt, som jag tidigare nämnde, haft ännu mer att oroa mig för om jag var barn i dag.

Trevlig helg!