De sju huskropparna, som uppfördes i början av 1970-talet, skulle kunna vara en scenografisk tillgång, för en och annan filmregissör.
Men när verkligheten ger sig till känna är det snarare lokalbefolkningens vämjelse över husens förfall som gror.
"Det är förskräckligt"
Lite varstans ser det ut som granater har kreverat. Men det är vandaler, som har fått utlopp för några outgrundliga känslor, vilket bland annat har resulterat i krossade rutor, sönderslagna toalettstolar och demolerade köksinredningar.
– Det är förskräckligt. Vi har gjort polisanmälningar, men inget resultat, säger ägaren, Thomas Hopkins.
Det var hans bolag, Fogelvik Estate AB, som, 2002, förvärvade bostäderna av ett konkursbo. Ambitionen var att fräscha upp området.
– Vi satsade en hel del i början, men tyvärr försämrades hyresmarknaden och nu är det inte aktuellt att gå in med åtgärder, eftersom vi har tomma lägenheter inom vårt övriga lägenhetsbestånd.
säger bolagets vd Isabelle Wikner.
Thomas Hopkins, understryker att i takt med ett sjunkande invånarantal, minskar efterfrågan.
– Men det har närmat sig ett läge då vi måstes ta ställning till om vi ska satsa eller riva.
Folkhemsidyll
Det var i början av 1970-talet som området byggdes, i ett då spirande Valdemarsvik, där de stora arbetsgivarna, NC-Möbler och Printing Equipment gick på högvarv.
Flera av de anställda bodde i de fräscha lägenheterna på Norrbacka. Somliga möblerade med rustika furumöbler, nästan ”homemade”, tillverkade i NC-fabriken, ett par backar nedanför.
Det var nära till naturen. Snudd på armlängds avstånd från sovrummet till blåbärsriset i Norrbackaskogen. Det puttrade i grytorna, fräste i stekpannorna, vilket stundtals framkallade ett aromatiskt töcken i trapphusen. Rätterna kunde intas till tonerna från Abba eller Hoola Bandoola Band, som snurrade på de andra tallrikarna.
Men i mitten av 1980-talet sålde kommunen Valdemarsviks Bostads AB med totalt 700 lägenheter, där Norrbacka ingick. Köpare var Norrman & Son från Katrineholm. Det gick inte många veckor innan bolaget deklarerade att Övre Norrbacka skulle hyras ut till Statens Invandrarverk.
"Det finns en potential"
I drygt elva år från 1986, till december 1997, fungerade merparten av lägenheterna som flyktingförläggning, med drygt 400 asylsökande. När den avvecklades ägdes området av ett Söderköpingsbaserat bolag, som senare gick i konkurs, varvid Thomas Hopkins slog till och köpte.
Han tillstår att det har kommit en del propåer, när det gäller lägenheterna, bland annat som ett asylboende.
– Vi har fått några trevare, från olika håll, men det har inte varit några djupare diskussioner.
Han berättar vidare att bolaget har skissat på ett iordningställande av ett par av de sju huskropparna. I rådande läge har planerna dock skrinlagts.
– Men det finns en potential. Det är ju billigare att ställa i ordning än att bygga nytt.
Företrädarna för fastighetsbolaget understryker, gång efter annan, att de ”tror på Valdemarsvik”.
– Men det måste ske en förändring, vilket i klartext innebär fler arbetstillfällen, konstaterar Isabelle Wikner.