Lars Winnerbäck kallas gärna slentrianmässigt för Sveriges hemligaste artist. Och för filmmakaren Øystein Karlsen är det förstås en tacksam utgångspunkt när dokumentären om hans kamrat nu lanseras på de svenska biograferna.

Men faktum är ju att Winnerbäck är en ganska öppen person, så länge han får öppna sig på sitt eget sätt och på sina egna villkor. Alla vi som har något sorts intresse för Winnerbäck och hans göranden känner till hur hans klaustrofobiska känsla under skolgången spelat en stark roll för hans driv att uttrycka sig kreativt, vi känner till den komplicerade relationen till berömmelsen, vi känner till den mångåriga scenskräcken.

Däremot har vi kanske aldrig sett det skildras så här varmt och poetiskt.

Artikelbild

”Ett slags liv” är ingen revolutionerande musikdokumentär, men den är ambitiös och vissa stilgrepp lyfter den och gör den till en film som stannar kvar i bröstet. Som när den lilla pojkrums-Lasse blickar ut över den ogripbara framtiden, dåtiden och nutiden och i hålet genom kulissen möter den stora arena-Lasse. Liksom huvudpersonens varma, vältänkta och välformulerade berättarröst, och hur hans låttexter får ny lyster och kraft när de läses naket rakt upp och ner.

Linköping tar stor plats. I filmens första halva ägnas mycket tid åt uppväxten med söndagsvemodet i Vidingsjös radhuslängor, tandläkarvädret och den fängelselika skolgången i Berga, men också spelglädjen i replokalen i Tannefors, Rockkarusellen-spelningarna på Skylten och ett fint möte med musikentusiasten Anton H Le Clercq som matchade fram den begåvade tonåringen i början på 90-talet. Och så många fina klipp från jättekonserten på Linköpings Arena för ett drygt år sedan.

Annars är birollslistan lite märklig. Le Clercq är den enda av människorna som på allvar berikat Winnerbäcks vardag och karriär som får uttala sig. Ingen från gamla bandet Snoddas eller någon ur hans senare band, inte Krille Stråth som varit hans turnéledare i 20 år, ingen ur familjen. I stället tre samtal med Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård – underhållande men umbärliga.

Men filmen har som sagt stora förtjänster. Den största är Lars Winnerbäck själv. Med sin godmodiga humor, sin ärliga blandning av närvaro och självdistans och sitt insiktsfulla sätt att prata om vemodet som både hot och kraft hjälper han Øystein Karlsen att teckna ett väldigt fint och sympatiskt porträtt av en man som kämpar mot jantelagen och att inte vara vem som helst men samtidigt lider helvetets kval av att bli bedömd. Fansen lär inte bli färre efter denna film.

Och en och annan sensation bjuder filmen på, ärligt talat. Den största är den alltför korta sekvensen om huvudpersonens pingispassion. Förhoppningsvis handlar Øystein Karlsens nästa långfilm om Winnerbäcks pingislag. Mycket stark backhand!