Hon väckte godset till liv

Hängivenhet kan förändra världen.

Det låg en död hand över det gamla godset. Byggnaderna hade rasat in, själva naturen hade mist sin livskraft, trakten hade drabbats av ett oblitt öde.

Hit kom den 12-åriga Birgitta Engqvist en mörk natt i början av 1950-talet. Pappa veterinären skulle se till en sjuk häst. En ensam lampa lyste i den jättelika herrgårdsbyggnaden. Lilla Birgitta anade förfallet och i det helt svarta stallet låg hästen utslagen på golvet.

Plötsligt öppnades dörren och en stämma hon aldrig ska glömma skallade genom tystnaden:

– Hur är det med hästen?

Han såg ut som en dödens ängel, Gert Reuterskiöld, herren till Gottenvik. Han kom in i en rock där alla sömmar släppt och med gymnastikskor som mist sitt tyg och där tårna stack fram.

Den goda fen mötte sitt öde den där svärtade natten. Från den stunden var hon en del av århundradens tyngd, krafter och sammanhang. Så småningom skulle hon tygla och övervinna dem.

– Jag har vigt mitt liv åt Gottenvik, ­säger hon och står späd men sprittande glad på gårdsplanen mellan de enorma flyglarna och den väldiga huvudbyggnaden.

När Birgitta tog studenten fick hon ett tungt guldsmycke av Gert Reuterskiöld. En dag när hon röjde ur några garderober hittade hon längst in i ett hörn två tavlor som föreställer Gerts mormor och morfar. Mormodern bär Birgittas smycke.

– Då visste jag att det hela tiden varit meningen att jag skulle rädda Gottenvik, säger Birgitta.

Hon står med smycket i handen och framför henne på väggen vid den öppna spisen i salongen bär mormodern smycket. Sagans värld bryter genom fördämningarna och träder ut i verkligheten. I det stilla ljuset från paradfönstren håller det gamla godset fortfarande andan inför sin räddare.

Föräldrarna bosatte sig i norra flygeln som innehållit tjänstefolkets bostäder. Gert Reuterskiöld blev så småningom en del av familjen, när han gick in i dimmornas värld visade det sig att han testamenterat hela Gottenvik till Engqvists.

– Vi hade blivit hans familj.

Så småningom löste Birgitta ut sin syster från godset och den långa livskampen gick in i en ny fas.

– Gottenvik blev ett ansvar för mig att ta hand om och vårda så som Gert skulle ha velat.

Spökena från förr hade förskansat slottet och egendomen i en annan tid. När Gerts mor dog bars hon ut från sitt sovrum som stängdes och låstes och stod som hon lämnat det tills Birgitta öppnade dörrarna och tog bort tofflorna under sängen och råttbona ur bolstren. Gert kastade mat till hundarna på slottets golv. Huset var mer hundarnas än hans eget.

– Slottet föll in i en Törnrosasömn efter att Gerts pappa köpte det 1931, säger Birgitta Enqvist.

Den 21 mars gör hon ett slags bokslut över sig själv och slottet. Då fyller hon 75 år och firar med öppet hus. Ett generationsskifte för den 500 hektar stora egendomen står för dörren och de tre barnen ska ta över efter henne.

Äldsta dottern bor redan i den upprustade gamla skolan, yngsta dottern håller på att ställa i ordning Sjöstugan. För Birgitta själv ska dagarna med underhåll, reparationer, målning, putsning och djur från tidig morgon till sen kväll, fortsätta i en oändlig rad.

– Jag vill inte göra något annat. Gottenvik är i alla fall det vackraste och finaste som finns.

Men ögonen får en strimma av allvar när hon säger att om hon ska vara alldeles ärlig, så var hon nog ganska dum och naiv när hon föresatte sig att rädda Gottenvik.

Birgitta var tandläkare och byggde upp Vikbolandets folktandvård i Östra Husby. När hon kom hem och körde in på gårdsplanen, slöt sig en annan tid runt henne.

– Jag förstod inte hur mycket kraft som krävdes krävdes för att bryta Gottenviks bojor, säger hon.

Hon gläds över sitt tandläkarvärv och hon gläds över att ha fört godset in i en ny tid, men hon minns stunderna när hon legat och skakat i sin säng och undrat var alla andra människor fick alla sina pengar ifrån. Då när pengarna inte räckte till att köpa kaffe för att räntor och lån måste betalas och när alla byggnader och salar ropade efter hennes insatser för att rädda dem.

Birgitta jobbade tills hon blev 69, för pensionen räckte inte till för allt hon måste göra.

– Herregud, säger hon, beskriva mig själv, hur ska det gå till.

Naiv, godtrogen och lättlurad, säger hon sedan.

– Jag hade aldrig gett mig in i det här om jag varit mer eftertänksam. Min syster lämnade ju.

– Men jag är envis. Det ska bara gå. Så är det nog.

Vid 75 vågar hon äntligen titulera sig som godsägare. Vid slutet av parken syns en flik av Östersjön, bäcken rinner förbi nedanför fönstren, stallet står skinande vitt med sitt röda tegeltak och ladugården alldeles vit i backen nedanför dotterns upprustade skolbyggnad. ­Åkrarna är numera i god hävd.

Skogen och Birgitta själv har betalat för den väldiga kraftmätningen. Det är tomt där den sista gammelskogen stod.

– Den var så vacker men rötan höll på att ta den.

I gengäld har Gottenvik inte varit så vackert på 100 år. Birgitta behöver inte längre bära in de stora vedklamparna till pannan om kvällarna för att värma vattentankarna så att huset kan hållas varmt det kommande dygnet. Bergvärmen har gjort att hon kan ägna sig åt upprustningen.

– Jag är ju Gottenvik, det är en del av mig.

Det har alltid saknats pengar.

– Tack och lov. Då har jag inte kunnat fördärva husen med att bygga om.

Drottning Margareta på 1400-talet, Karl Knutsson Bonde, Hans Brask, Gyllenstierna, Natt och Dag, Posse och Stenbock, alla har de ägt Gottenvik. Historiens lager finns varvade från 1500-talets tegelvalv till den gotiska paradtrappan och det hundraåriga lyxbadrummet

i paradvåningen.

För sina insatser har Birgitta fått ­hedersdiplom från Östergötland Fornminnes- och Museiförening och 2012 utnämndes Birgitta till Årets Byggnads­vårdare. Och ekonomiska bidrag till upprustningen har hjälpt till.

Sparsamheten är hennes ledstjärna.

– Hovslagaren sa att jag lever som en fattiglapp och att ingen annan skulle acceptera att ha ett sånt kök som jag har.

Men kokerskan som kom och hälsade på från tiden när det fortfarande fanns gott om tjänstefolk på Gottenvik, kände igen sig. Spisen var densamma, isskåpet, skänken och kokerskans eget rum, var som förr.

Gerts mormor i sin guldram blickar ner på Birgitta. Det är inte längre bara smycket som förenar dem. Mormodern skulle kunna gå genom sina salar och nicka. Förnumstigt och gillande skulle hon kunna se ut över gårdsplanen och där skulle till och med kunna finnas ett stilla leende i hennes ansikte.

Ett större erkännande kan Birgitta Engqvist nog inte tänka sig.