Den sydafrikanska vinnäringen har haft många bakslag. En av missräkningarna var när forskare slog fast att den inhemska steen-druvan i själva verket var Loires stolthet chenin blanc.
Men den blå pinotagedruvan är inhemsk, en korsning mellan pinot noir och cinsault.
Kemiprofessorn Abraham Izak Perold, en man med många strängar på sin lyra, tog fram den som en del av uppdraget från regeringen att utomlands samla in nya lämpliga druvsorter att odla i landet.
Från den långa resan hade han med sig sticklingar till 177 sorter. De flesta finns fortfarande bevarade på Welgevallen Experimental Farm vid Stellenboschs universitet.
Namnet pinotage är missvisande. Första delen kan härledas från pinot noir. Slutledet har alls icke något med cinsault att göra. Eftersom sydafrikanernas synonym för cinsault är hermitage, blev namnet på den nya druvsorten pinotage.
Pinotage är lätt att odla och angrips inte särskilt lätt av sjukdomar. Många odlare frestas därför att ta ut för högt skördeuttag. Det ger menlösa viner som, druckna unga, doftar kemi eller, hmmmmm, avträde...
De som lyckas med pinotage är odlare med höga ambitioner. De beskär stockarna hårt för att minimera skördeuttaget. Jäser och lagrar därefter på 225- eller 300-litersfat.
Bara med sådan behandling har pinotage chans att bli en storslagen bekantskap. Naturligtvis kostar vinerna då skjortan. Men det finns undantag. Bästa köp just nu är 2004 KWV pinotage (2029) och 2007 Graham Beck pinotage (12821). Kostar 73 respektive 74 kronor.
Ännu bättre, men också dyrare, är 2005 Stellenzicht Golden Triangle pinotage (22273) och 2006 Anura pinotage (99790) för 110 respektive 119 kronor.
Men det går att prova pinotage betydligt billigare än så. Lådvinet Podium pinotage (28008) för 184 kronor/300 cl är kanske helt typisk druvan, men ger bra hint om vad du kan vänta dig av de dyrare. På gränsen till mycket prisvärt.
Claes-G Palander
palander @corren.se