Föreningen Spillkråkan bildades hösten 1998 i Stockholm och är ett växande nätverk för kvinnliga skogsägare.
– Det startades av ett gäng kvinnor, som träffades på en kurs i Vaxholm. De ville fortsätta träffas för att kunna stötta och dela med sig av erfarenheter och kunskap till fler. Det var början för Spillkråkan, säger Katla Kindestam-Nilsson, som är stamansvarig för Östgötastammen, vid vårt besök på Vreta Utbildningscentrum den här dagen.
Sju kvinnor – Ulrika Östh från Vimmerby, Christina Svahn, Linköping, Lena Svensson, Linköping, Lotta Rockler, Horn, Ewa Gynnhammar, Skärblacka, Madeleine Saldner, Ydre och Thomasine Burén, Grytgöl – tar alla plats i skolbänken den här dagen i Vreta för att gå en kurs över en dag i röjsåg.
Ewa Gynnhammar, 67, från Skärblacka är ny i föreningen och i skogen.
– Jag har ärvt ett gammalt torp av mina föräldrar i trakterna runt Finspång. Det var deras fritidsboende. Marken har lite skog, som jag vill vårda så den inte blir förstörd. Det är därför jag är här, säger Ewa.
Dagen börjar tidigt med mycket teori om säkerhet, skötsel, montering och filning av röjklingan. Ljudet av filen mot klingan lägger sig över rummet, när de sju drar igång sitt arbete. Utbildaren Henrik Renius går runt med ett vakande öga och goda råd.
– Det är verkligen en helt ny värld för mig. Jag är utbildad civilingenjör och jobbade många år inom industrin, men de sista åren före min pension var jag skolledare på Ebersteinska i Norrköping, säger Ewa.
Så du bytte bransch, när du blev pensionär?
– Det kan man säga... Jag vill kunna lite själv och inte bara lita på andra. Det är mycket att sätta sig in, men det är spännande.
Ett välklingande bryter tystnaden i klassrummet.
Ulrika Östh från Vimmerby slår på klingan, som svarar med en tydlig och vacker efterklang och sprider viss munterhet i gruppen.
– Så ska det låta. Den här är bra. Den här är dock inte bra. Hör själv. Det är ett alldeles stumt ljud, men så är det en spricka i den klingan. Det handlar dock inte om musik utan om säkerhet, säger hon.
– Vi skulle kanske bilda Spillkråkornas orkester, tycker Lotta Rockler från Horn.
Det finns kanske en musikalisk framtid här?
– Vem vet, säger hon och skrattar.
Katla Kindestam-Nilsson kom med av en slump i nätverket.
– Jag hamnade här via min mans kusins fru, som var med i Spillkråkan. De kom på studiebesök till vår plantskola i Kisa och så var jag med, säger Katla.
I dag har hon varit stamansvarig i drygt tio år och sett utvecklingen gå framåt. 40 procent av de privata skogsägarna i Sverige är kvinnor, vilket gör kvinnliga skogsföretagare till den enskilt största företagargruppen bland kvinnor i landet, men det är en tuff vardag och bransch.
– Att ta plats, som kvinna, i en mansdominerad värld, som skogsbruket är, har inte varit lätt. Det är inte lätt, men det har blivit bättre, menar Katla Kindestam-Nilsson.
Nyckeln till framgång är kunskap.
Spillkråkan jobbar med några tydliga mål.
Att stärka kvinnors inflytande inom den svenska skogsnäringen
Att öka kunskap och medvetenhet om hållbart skogsbruk.
Östgötastammen av Spillkråkan är en livaktig stam. Föreningen har genom åren arrangerat kurser i röj- och motorsåg, haft besök av virkesbörsen för information om att sälja och hantera virke, diskuterat arrendefrågor och bjudit in såväl lantmäteriet och skogsstyrelsen i sin verksamhet.
– Det handlar om kunskap. Ju mer vi vet och kan, desto lättare blir det att ta plats. Vi måste våga göra det. Det blir en stor skillnad då, säger Katla.
I dag har stammen i länet runt 90 medlemmar. Totalt finns det 450 i hela landet.
– Vi står inför ett generationsskifte och behöver få med yngre kvinnor, men det är svårt. Det är så mycket annat i vår värld, som kräver och tar tid. Jag ser dock hur mycket de här kurserna och utbildningarna betyder för tjejerna. Det händer hela tiden nya saker, säger Katla.
– Titta bara på de här tjejerna här på kursen... De lär sig en helt annan teknik och säkerhet än det var på farfars tid. De kommer ta plats med sin nya kunskap.
En dryg timme senare lastar hela gänget sina röjsågar på ett släp och ger sig ut i terrängen för att utmana sina kunskaper och naturen. Teorin blir praktik i det kylslagna vädret med ett lätt snötäcke på marken. De sprider ut sig längs en skogsväg, där utbildaren Henrik Renius delar ut deras olika områden.
– Jag har aldrig kört röjsåg tidigare så det känns lite nervöst, men det ska nog gå bra, säger Ewa och kliver ut i terrängen med Henriks ord i tankarna.
”Full gas, vinkla klingan och mot trädet...”
Bara sekunder senare är den delen av snåret borta.
Ewa Gynnhammar vänder sig om, gör tummen upp och jobbar sig vidare bort från vägen.