Pär Karlsson från Riksantikvarieämbetet vandrar fram och tillbaka med sin markradarutrustning i det lilla gravkoret. Han kan kolla vad som finns under stengolvet utan att gräva sig ner en enda centimeter. Där ska det stå tre kopparkistor med sammanlagt nio skelett, eller åtminstone nästan nio. Det fattas delar.
Senast skeletten såg dagens ljus var 1919, eller snarare 1921, när de begravdes igen. Då berättade Corren om den högtidliga ceremonin "under dämpad musik från orgeln".
Det är den enda skriftliga dokumentationen av händelsen som har återfunnits, lite typiskt för hela den dåtida undersökningen, ja, för berättelsen om det här gravkoret överhuvud taget. Den kantas av missuppfattningar och en del slarv.
När koret grävdes ut 1919 sökte man bara efter det man ville hitta: bevis för att Inge den yngres grav fanns här. Under historiens lopp har en mängd kungar och drottningar påståtts vara begravda i koret och gravhällen fick därför redan på 1500-talet en helt felaktig inskription. Det fick också gravhällen i grannkoret.
Bara en sak har man varit överens om: medlemmar av den Stenkilska ätten ligger här.
– Det har slarvats rätt mycket, säger Markus Lindberg som är arkeolog, historiker, museichef på Linköpings Slotts- och Domkyrkomuseum och helt fascinerad av gravkoret i Vreta kloster.
– Jag kom in i rummet och blev kvar. Det är fullständigt fantastiskt. Ett sånt rum borde inte finnas här utan i södra Italien, Turkiet eller Syrien. Eller i Jerusalem, där Kristi gravkyrka finns. Den är rund och har en kupol.
Skulle koret i Vreta ha hämtat inspiration så långt ifrån?
– Ja! Det kan vara Inge den äldres kor, vars hustru Helena var den första kända kvinnan i Sverige med ett grekiskt namn. Tänk om hon kom därifrån? Deras dotter gifte sig i Kiev. De internationella kontakterna fanns.
Kanske är det möjligt att söka fakta i historiens dunkel med modern teknik.
Nu ska nya pengar sökas för att komplettera förstudien genom att undersöka en ryggrad i Lund. Där hamnade nämligen några fynd från utgrävningen 1919: en ryggrad och en skalle från ett barn och lår-, sken- och fotben från en annan grav.
Lite hår och textilier har också tagits tillvara. En del har troligen slarvats omkring i samlingarna, men ryggraden är lokaliserad.
– Kanske visar dna- och kol 14-undersökningar att den är hundra år yngre än gravkoret, funderar Markus Lindberg. Då ställs teorierna på huvudet igen för i så fall är det inget gravkor, utan kanske ett relikskrin.
Ja, för då kommer vi till frågan om vad det var som låg på det lilla altaret vid östra väggen. Det som fanns där var så viktigt att det krävdes ett hagioskop på den västra väggen, en liten glugg som gjorde det möjligt för knäböjande att utifrån titta in på det. Kanske var det en bit av korset i ett dyrbart kärl?
Och SEDAN, om förstudierna motiverar det, är det kanske dags att börja lyfta på stengolvet och kolla vad som egentligen döljer sig därunder. Moderna metoder kan sannolikt berätta många nyheter om Stenkilska ättens urgamla gravkor.