Det är mörkt när vi kör in i Wieliczka, en annan förstad till Kraków. Staden, som i dag har knappt 20 000 invånare, är från 1200-talet och vilar ovanpå saltgruvor som är lika gamla. De är fortfarande i drift, med på Unescos världsarvslista och en stor turistattraktion med över en miljon besökare per år.
Här, i en villa, bor trebarnsfamiljen Kluza – mamma Anna, 34 år, pappa Bartek 32, och barnen Karol, 7, Hanna 6, och Franciskus, kallad Franek, som bara är 11 månader.
Alla klämmer ihop sig i soffan i vardagsrummet där också Franeks spjälsäng står. Ett krucifix hänger ovanför dörren. Anna är den mest talföra i familjen Kluza. Hon bär en svart t-shirt med texten ”Live the way you want to be remembered”.
- Jag arbetar på förskola. Egentligen är jag utbildad för att arbeta på barnhem men det fanns så få jobb så jag skaffade den utbildningen också, fast nu är jag hemma med Franek, säger hon och kastar en blick på sitt yngsta barn som lämnat soffan för att krypa runt på golvet.
Bartek gör ett mer reserverat intryck men är också den som passar på barnen.
– Jag är dataingenjör och utbildad vid det tekniska universitet Akademia Górniczo Hutnica i Kraków, säger Bartek.
Det är det högst rankade tekniska universitetet i Polen.
LÄS ÄVEN: Hos en polsk familj i Nowa Huta
Bara tid för barnen
De är båda uppväxta i Wieliczka och huset de bor i är Annas barndomshem. Trots att de är relativt unga har de redan varit tillsammans i sexton år.
– Vi träffades i kyrkans ungdomsverksamhet och vi har varit tillsammans sedan dess. Nu när vi har tre barn har vi mindre tid på tu man hand. Det blir kanske ett par timmar varje kväll. Då tittar vi på tv eller ser film. Eller också är vi bara tillsammans helt enkelt. Varje söndag träffas vi med föräldrar, syskon och deras barn. Då blir huset fullt, berättar Anna.
– I Polen är det viktigt med familjen, när vi jämför det med andra länder är det kanske det som utmärker vårt land, säger Bartek och i deras hem märks det också när de firar födelsedagar, jul och påsk.
– Då umgås vi med familj och släkt, det kan bli upp till femtio personer. Vi tycker att det är viktigt att få tid att träffas.
LÄS ÄVEN: Var är Polen på väg? Många är oroade
Stolta över nationen
Den katolska tron och kyrkan betyder mycket för hela familjen, även om Anna påpekar att de inte nödvändigtvis tycker att allt som kyrkan gör är bra. När det gäller den stora världen är de naturligtvis medvetna om den politiska utvecklingen i Polen.
– Vi tycker allt är okej. Det som händer i Polen just nu med demonstrationer och så anser vi inte har någon inverkan på vårt privata liv, säger Bartek.
Och Anna späder på.
– Polen har säkert utvecklats de senaste 25 åren, men de sista åtta åren blev folk trötta på PO (Medborgarplattformen) som styrde. Vad har de gjort för den polska familjen? frågar hon retoriskt.
Anna säger att hon är medveten om att det finns problem i Polen och att det finns stora sociala skillnader i det polska samhället av idag. De som har det allra sämst är fattiga. Demonstrationerna, som den nya oppositionsrörelsen KOD har hållit sedan den nya regeringens lagförslag om konstitutionsdomstolen, uppfattar hon som ett försök av oppositionen att inte ge upp.
– Det är viktigt att vi är stolta över den polska nationen.
LÄS ÄVEN: Poeten och samhällsmedborgaren Adam Zagajewski tar ton
Vegetariskt på fredagar
Nu sprids en doft från köket. Bartek har redan aviserat att vi måste ta en paus i samtalet för att äta den pizza som gräddats inför vårt besök. Pizzan ställs fram och det blir fart på barnen. De förklarar att pizzan är vegetarisk eftersom man inte äter kött i katolska hem på fredagar. Karol häller ketchup över sin bit och Hanna låter oss välja varsin teckning som hon har gjort. Medan vi äter försöker jag ta reda på vad Anna och Bartek anser om den europeiska flyktingkrisen och de många både kristna och muslimska flyktingar som söker skydd i Europa undan kriget i Syrien.
– Det är inte mycket vi vet om flyktingarna från Syrien. Däremot har vi tagit emot många flyktingar från Ukraina. Jag har ukrainska ingenjörer som kollegor och Hanna har en fröken som är ukrainare. Vi är oroliga för att de syrianska flyktingarna kommer från en annorlunda civilisation med en ny kultur, säger Bartek.
– Jag har aldrig träffat någon från Syrien, jag är helt enkelt rädd, erkänner Anna uppriktigt. Men hon säger också att hon inte skulle ha något emot att träffa någon från Syrien.
Efter avslutad måltid tar vi adjö. Mörkret har tätnat över Wieliczka och vi återvänder till storstaden Kraków, bara ett par mil bort.