Kolargubben Yngve Allansson på toppen av milan Maj-Lis.
Tändningen av kolmilan lockade ett hundratal personer som sedan ersattes av andra som njöt av kvällen till levande musik, kaffe och korv.
Från början av 1900-talet fram till cirka 1950 kolades det mycket i Sveriges skogar. I Grönkullen finns en gammal kolbotten där tidigare milor rests, men den ligger mer i lä bakom kullen, berättar Yngve Allansson som rest dagens mila.
Själv vill han ha tillgång till vatten, för att sköta en mila är inte riskfritt. Här har Yngve låtit gräva ur en stor damm och vid den tornar milan upp sig. 107 kubikmeter ved har det gått åt.
Det har blivit ett folknöje att vara med vid tändningen av milorna i bygden. På fredagen var ett hundratal personer på plats i Grönkullen. Under kvällen fortsatte de komma i strid ström.
Intresset delar han med Mats och Håkan Lindgren. De ska nu vaka i skift vid milan i ungefär en veckas tid. Två är alltid vakna medan en får sova några timmar. Säkerheten är viktig så de inte skadar sig eller orsakar en stor skogsbrand, för milan kan ta eld om man inte är med hela tiden och slår ihop henne där det bildats luftfickor.
Syret styrs via dragluckor vid milans fot.14 stycken är det på denna.
Det är ett hantverk i sig att bygga en kolmila på rätt sätt. Här syns de viktiga dragluckorna mellan stöttorna som håller kolstybben på plats.
Årets mila har 14 dragluckor som kolarna reglerar syret med. Milan får inte fatta eld.
Kol var en väldigt viktig ingrediens vid järnbruken när det begav sig och det behövdes massor vid järnframställningen.
– Ofta stod det inskrivet i arrendekontrakt för torp och gårdar hur mycket kol de måste ta fram varje år. Ett vintergöra var det. Kolet kördes sedan med häst i kolryssar härifrån och ned till Visskvarn där pråmar fraktade det vidare på sjön Sommen, berättar Yngve.
Årets mila reser sig en bra bit över marken och utsikten är fin.
Yngves fru Maj-Lis fick själv fira ner det brinnande tyret genom Kungen för att tända milan.
Slutdestinationen var Boxholms bruk där järnverket krävde massor av kol för att utvinna järn ur malmen. Här fanns plåtvalsverk, gjuteri och klippspiksfabrik bland annat. I en bod vid milan står en gammal kolryss.
– Min far var född i Livemålen. Han körde kol i den här ner till Visskvarn där den tömdes i en kollada. De körde om nätterna i månsken genom skogen på snön.
Mats Lindgrens kolarkoja med både sovrum och veranda.
Bredvid boden med kolryssen står Mats Lindgrens kolarkoja. En manskapsbod på hjul med en inglasad veranda. Den har han dragit till grönkullen med sin traktor. Här finns våningssäng, dieselvärmare och gasolkök. Mats har hållit på och vaktat kolmilor i 25 år.
Vari ligger tjusningen med en mila?
– Det vet jag inte. Men det har väl blivit att man hängt med. Det är något speciellt. Frihet. Att komma ifrån vardagen. Det är inget latmansgöra och inte helt ofarligt heller, säger han där han kikar fram under kolarhatten.
Högst upp på toppen kan man kika ner i det som kallas Kungen. Centrumkärnan på milan, där tänt tyre ska sänkas ned för att antända henne.
Mats Lindgren sköter ugnen vid milans fot.
Alla milor har ett kvinnonamn. Dagens mila heter Maj-Lis efter Yngve Allanssons fru. Hon får själv klättra upp och tända henne.
Röken ska vara vit. Är den blå är den för varm
