"Alltid pirrigt när det börjar närma sig"

Läktare ska byggas, kulisser ska målas och scenkläder ska sys. Och så ska det repeteras också. Det är mycket att göra för gänget som sätter upp årets scenframträdande på Salfvedals Gästgifveri.

– Det är alltid pirrigt när det börjar närma sig, säger Carina Evertsson, som regisserar tillsammans med Britta Augander efter ett omarbetat manus av Grebobon Dick Zeijlon.

Efter ett uppehåll träffas hela ensemblen igen på lördag – nu är det både hårdkörning och finslipning som gäller. På torsdag ska replikerna sitta.

– En del har inte spelat alls förut, andra har varit med lite längre. Kanske gjort ett uppehåll och kommit tillbaka. Det är verkligen spridda skurar. Det är en utmaning för både dem och för mig, säger Carina Evertsson.

Det var för sju år sedan som hon satte upp sitt första bygdespel i Salvedal. Då trodde hon inte att det skulle blir en så uppskattad del av sommaren som det har blivit – för både publik och alla som arbetar med produktionen på scenen och bakom kulisserna.

– Jag tänkte nog att det bara skulle bli ett tillfälle. Men det har bara rullat på sedan dess, den ena året efter det andra. Det är väldigt kul, men fortfarande nervöst, säger hon.

Vad kan publiken vänta sig av årets föreställning?

– Jag vill inte avslöja för mycket. Men det handlar om människorna i en liten by. Det är en historia om hur sorg och lycka går hand i hand. Hur olycklig kärlek kan ställa till det, men att man ändå tar hand om varandra. Det låter som en tragedi men det finns humor i den också. Och sång och musik, säger Carina Evertsson.