Vissa jobb man gör som journalist är roligare än andra. Men också svårare. Efter tre timmars intensiv samvaro med Bettina Kjellin i hennes vackra Brunneby herrgård, är jag fullt på det klara med att jag inte kan göra henne rättvisa i en artikel. Bettina Kjellins öde behöver en bok.

25 år gammal kom hon som flykting till Sverige från forna Östtyskland. Hon flydde per tåg, med en Pravda (rysk tidning) under armen.

Alla familjemedlemmar utom en syster var döda som en följd av kriget. Fasorna under krigsåren sitter djupt etsade men gör också att Bettina Kjellin idag har lätt för att känna livsglädje.

Artikelbild

- Inget kan bli värre än vad det var då.

Hon fick 32 goda år ihop med sin make Carl-Gösta Kjellin innan cancern tog honom och hon lämnades ensam att driva livsverket, Brunneby, vidare.

Tills för några år sedan delade hon herrgården med sonen Gunnar, äldst av de tre barnen och den som driver Brunneby musteri. Idag bor han med sin käresta och liten son i huset intill. Bettina Kjellin visar stolt en bild på senaste barnbarnstillskottet; sex månader gamle Konrad.

I decennier har Bettina Kjellin försett östgötarna med litterära och musikaliska salonger. Käbi Laretie, Göran Söllcher, Malena Ernman, Torgny Lindgren, Bo Zetterlind... Många stora namn har uppträtt på herrgården där flertalet artister också övernattar: "här kan de repetera i fred." Bettina Kjellin värnar lika mycket om okända förmågor som ges möjlighet att träna inför publik på Brunneby.

Artikelbild

Vi går genom de vackra rummen. Bettina Kjellin rör sig vigt men stödjer sig på en käpp eftersom hon väntar på en höftoperation. På hennes vackra lila jacka sitter en magnifik, gnistrande brosch. Jag kan inte låta bli att undra om den är äkta? Nej, billigt bijouteri. Hon skrattar sitt klingande skratt.

- Det är roligt med fusk ibland.

Artikelbild

Det går inte att titta sig mätt på alla detaljer i det ombonade hemmet. Tennsamlingar, vackra skålar, gamla fotografer, djurkranier, tavlor och teckningar. Bettina Kjellin har något fängslande att berätta om vart och ett av föremålen. Hon är väl bekant med herrgårdens historia "alla döingar" som hon uttrycker det, efter att, på Kungliga biblioteket, ha plöjt igenom 2000 sidor dagböcker skrivna av människor som bott här.

I salongen som vetter mot Göta kanal, tronar den blänkande flygeln. Nothäftet på stället bredvid är dedicerat till "min musa Bettina." Det är den gotländske tonsättaren Ray Naessén sista komposition. Han färdigställde den när han under en period bodde på Brunneby, berättar Bettina. Inte långt därefter omkom tonsättaren tragiskt i tsunamin.

Artikelbild

Han finns i hennes gyllene låda, berättar hon så. Gyllene låda? Jo, på vinden har hon hemliga lådor i vilka hon lägger lappar med namn. Lådorna får öppnas av hennes barn först när hon är död. Goda människor hamnar i den gyllene lådan, som är mest välfylld. Men det finns också lappar i den svarta -onda- lådan.

Där platsar utan tvekan den person som samma dygn som musteriet brunnit ned ringde henne och sade " det är rätt åt dig ditt nazistsvin." Tyvärr sade han inte sitt namn, berättar Bettina Kjellin.

Tacksamt och lite förundrat konstaterar hon att hon bott på Brunneby i ett drygt halvsekel.

- Jag som har varit så vinddriven, tänk att jag fått vara på en plats så länge.

Musikintresset har hon från sin mamma. "Hon sjöng alltid, även när hon grälade på oss." Från henne fick hon också sitt intresse för Norden och litteratur, särskilt då Selma Lagerlöf. Mamman läste Gösta Berlings saga högt för sina barn, varje kväll.

Som ny i Sverige tog Bettina Kjellin plats som husa i en familj i Uppsala. Hon avskydde att behöva gå i uniform, det hade hon fått nog av under kriget, men älskade familjens stora bibliotek. Selma Lagerlöf blev hennes guide till det svenska språket.

För några år sedan slöts cirkeln på ett märkligt sätt. Bettina Kjellin ropade på en auktion in några boklådor från ett stärbhus i Tranås. Senare hittade hon i dem originalbrev som skrivits av hennes stora litterära "idol". Breven från Selma Lagerlöf var ställda till Bonniers bokförlag.

- Är det inte magiskt, utbrister Bettina Kjellin med glittrande ögon.

Hon skänkte breven till Svenska Akademien. Beviset för det är ett översvallande tackbrev från självaste ordföranden, Horace Engdahl.