– Jag är bra på att förstå orsakerna till varför den där ungen mår dåligt. Man måste alltid fråga sig varför, säger Arash.

På våren 2011 bestämde sig Arash Sharafadin för att det fick vara nog med det kriminella livet. Kort därpå fick han, för sina erfarenheters skull, en projektanställning på Skäggetorpsskolan.

Där arbetade han med en grupp på sju tonåringar som skolkade kraftigt, begick brott och inte hade ordning på livet.

Artikelbild

| Arash Sharatadin och Ann Katrine Hjert , Skäggetorp

Insatsen gick bra. Killarna kom tillbaka till skolan. Slutade hänga ute på nätterna. Accepterade stöd från skolpersonal och polis. La av med brott. Idén till projektet Kompisen fungerade.

– Det finns resurser för ungdomar i Linköpings kommun, det är inte problemet. Problemet är att resurserna är splittrade och ibland arbetar de mot varandra, säger Arash.

När projektanställningen på Skäggetorpsskolan tog slut såg det ett tag ut som om Arash inte längre skulle arbeta kvar i Linköping. Skolan hade inte ekonomi för en anställning.

Fryshuset i Stockholm ringde och ville rekrytera honom. Men Arash, som har sin familj i Linköping, ville helst stanna kvar.

Och ledande kommunpolitiker, däribland borgmästare Ann-Cathrine Hjerdt (M) med starkt engagemang i insatser mot ungdomskriminalitet, ansåg att resursen Arash Sharafadin måste behållas lokalt.

– Jag litar helt på Arash. Och han är ett bevis på att det går att förändra, säger Ann-Cathrine Hjerdt.

Dans, film, musik

I dag är Arash fast anställd som ungdomssamordnare i kommunen. Han arbetar med ett 40-tal unga människor i olika projekt. Han ansvarar för ett pågående Kompisen-projekt i området Skäggetorp, inom kort får han en kollega som ska driva Kompisen även på Skäggetorpsskolan, han ansvarar för en dansgrupp med åtta ungdomar, en filmgrupp med 17 deltagare, en musikgrupp med 5 unga och är i startgroparna med två olika verksamheter för tjejer. Han samarbetar med polisens och socialens särskilda insatsgrupp som fokuserar på unga kriminella.

– Plus att jag har en grupp ungdomar under radarn, säger Arash.

Adrenalinet lindrar rastlösheten

Arash Sharafadin pratar snabbt. Tänker snabbt. Blir frustrerad om han inte får agera snabbt. Det ringer ofta i hans två mobiltelefoner. När han berättar om sina åtta år som kriminell talar han om adrenalinet. Arash är en rastlös person och det draget finns hos många som lockas av den kriminella världen. Långt fler kriminella än de som lever lagligt har diagnoser som adhd eller liknande. Rastlösheten lindras av adrenalinet som pumpar när det händer något, när brotten planeras, när stötarna ska sättas in. Må bra-känslan efteråt. De lättillgängliga drogerna. Och så bekräftelsen.

– Jag vet hur de här ungdomarna tänker. De vill få bekräftelse. Det är för få som ser dem. För att få bekräftelsen är de beredda att ställa upp på vad som helst. De gillar att någon säger ”Du ingår i den här familjen nu, och du ska göra så här”, säger Arash.

Som ungdomssamordnare arbetar han inte uppsökande. Officiellt. Sen berättar han hur han ändå inte kan låta bli att observera unga killar som han ser hänga på stan eller i ett köpcentrum, hur han kan dra slutsatsen vem som är deras ledare, hur han till sist kan gå fram och be att få byta några ord med killen och snabbt kan avgöra om han tycks vara i riskzonen för ett kriminellt beteende.

Stöd på möten och på fritiden

Men i grunden är det polisen, skolan och socialtjänsten som ska arbeta uppsökande och ungdomssamordnaren Arash kan sedan etablera kontakt med ungdomen och bli hans eller hennes stöd på möten med skolan, med socialen, stötta dem på fritiden och lotsa dem till bra aktiviteter och bort från brott – och för en kortare tid ibland också bli en ställföreträdande förälder.

– Jag har gått hem till tonåringar som vägrar lyda sin mamma och gå upp ur sängen och gå till skolan. Jag har tagit upp dem ur sängen, pratat allvar med dem och följt dem till skolan. Jag vet hur de tänker, jag ser när de mår dåligt men också när de försöker slippa ansvar.

Den avgörande frågan

Varför skolkar en kille från skolan? Varför hamnar han jämt i bråk när han är nere på stan? Varför går han med på att langa narkotika åt äldre krimi-nella? ”Varför” är den avgörande frågan, menar Arash.

– En kille som återigen försover sig, alla skäller på honom, det blir bråk i skolan och bråk hemma. Men ingen frågar varför han inte kan sova. Man måste hitta orsaken!

Från sitt förra liv vet Arash att den som ingår i ett kriminellt nätverk vill ha tillhörigheten och vägledningen och vänjer sig vid att få den i sitt gäng. Därför vet han också hur förvirrande och kontraproduktivt det blir för en tonåring att sitta på möte där skolan, socialen, polisen och föräldrar är samlade och någon vuxen frågar: ”Vad vill du att vi ska göra nu?”

– De frågar så. Jag ser att det ofta inte finns någon handlingsplan. Och den där unga killen blir helt vilsen. Han vet inte! Det måste finnas en konkret plan som presenteras.

Med sin erfarenhet i ryggen vet Arash när det är läge att gå försiktigt fram och när handfasthet är ett måste. Till ungdomarna han jobbar med ger han klara besked. Det kan låta: ”I dag ska du gå till skolan och delta på lektionerna, efter skolan följer jag dig till psykologen”. ”Jag vill inte gå till psykologen.” ”Det skiter jag i, du ska gå till psykologen.” Och tonåringen går dit. Känner sig nöjd. Och ungdomssamordnaren Arash kan ringa hem till föräldrarna och berömma: I dag har er kille skött skolan jättebra och sedan gick han till mötet med psykologen som avtalat.

– För man måste se det positiva som sker också, säger han.

Arash Sharafadin är noga med att understryka att han inte sitter på all erfarenhet som krävs och inte alla lösningar. Han är en av många som behövs för arbetet med ungdomarna i Linköping.

– Jag är en brobyggare, säger han.

Och det är här som borgmästare Ann-Cathrine Hjerdt ser kommunens stora nytta av Arash Sharafadin.

– Han är duktig på samverkan. Han, liksom jag, är en bricka i spelet som handlar om samarbete för ungdomarnas skull. Många i kommunen gör ett gott jobb och behövs tillsammans, säger hon till Corren.

Arash är intensiv, engagerad och ofta frustrerad. Han blir arg över långsam kommunal och social byråkrati och ett omodernt sätt att tänka kring ungdomar. Men han älskar sitt jobb, säger han.

– Jag jobbar långa dagar och kvällar och nätter, för ungdomarna behöver ett stöd utanför kontorstid också. Men det passar mig. Jag kan inte sitta still. Det här är ett perfekt jobb för mig. Passion, säger Arash.