Kaffemaskinen i den lilla kökshörnan fräser något förskräckligt, den överröstar nästan kvinnorna som sitter runt bordet i fikarummet på Klostergatan i Linköping. Tillsammans har de åtskilliga års erfarenhet av arbete inom omsorgen. Flera av dem är inte heller purunga och det är faktiskt det som gör att de nu väljer att gå ut offentligt med kritik mot systemet att upphandla omsorgen. Bara det är en nyhet. Kvinnor inom vård och omsorg väljer sällan att kritisera organisation och ledning offentligt.

Nu sätter de ner foten, tar bladet från munnen och ställer frågan, varför måste allt inom vård och omsorg upphandlas?

Konsekvenserna för verksamheter inom just deras område - LSS och Råd och stöd - är inte längre acceptabla, hävdar de.

Artikelbild

– Våra brukare har – till skillnad från äldre på äldreboende – sina liv framför sig. Hur många gånger under en människas liv är det försvarbart att man ska tvingas ställa om sig till nya utförare, nya rutiner och ny personal. Det här handlar dessutom om människor som i högre grad än andra är beroende av kontinuitet. Så varför? frågar sig Ann-Christine Petersén som är verksamhetschef för gruppboenden Jakobsdal och Hjulsbro.

Gunilla Hult, verksamhetschef för område personlig asssitans, undrar om någon egentligen vet hur dessa ständiga byten påverkar de så kallade brukarna.

Cheferna runt bordet har – trots allt – viss förståelse för att systemet infördes 1992. Politiker och tjänstemän behövde få koll på vad äldrevård och omsorg egentligen kostade.

Men nu vet de ju det, konstaterar de.

Trots att vinsterna ibland är försumbara så fortsätter man denna eviga upphandlingskarusell.

De har exempel på när kommunal verksamhet gått över till privat utförare och vinsten för kommunen har varit runt 8 000 kronor. Om året.

Jämför man vinsten mot vad det kostar brukare, anhöriga, personal, gode män och hela organisationen av oro, otrygghet, och anpassning till nya rutiner och nya arbetskamrater så kostar upphandlingar mer än de smakar. Det är de övertygade om. Men det handlar om värden som inte lätt låter sig mätas i kronor och ören.

Kritiken är hård. De upplever att villkoren är olika för kommunal och privat utförare.

Systemet har urholkat kvaliteten, hävdar de. Lägsta pris är det som gäller och anses anbuden för dyra – vilket händer då och då – stoppas upphandlingen och förfrågningsunderlaget görs om.

Nu är det verkligen dags, tycker de, att både förnya och utveckla de underlag som ligger till grund för avtalen.

I dag har Leanlink färre än hälften av alla LSS-gruppboenden i kommunen. På många ställen har de mångårig erfarenhet av att driva verksamheten och vet vad den kostar.

När det blir dags för upphandling blir därför Leanlinks bud ofta för högt. En annan, mindre erfaren utförare för just det boendet och tar istället hem verksamheten på sitt lägre pris.

Vilket inte sällan, påpekar de, har till följd att omsorgsnämnden en tid efter måste bevilja utföraren tilläggsanslag eftersom priset faktiskt var för lågt satt.

Då blir det inte mycket till konkurrens, konstaterar de.

De är också kritiska till den bristande kontrollen av utförare. Ansvariga politiker och tjänstemän hävdar att man litar på utförarna gör de har lovat.

Men det räcker inte, anser cheferna runt bordet. Som det är i dag kan en utförare lova runt och hålla tunt.

De nämner också att kompetensen tar stryk vid ständiga upphandlingar. Som kommunal utförare kan man inte alltid anställa eftersökt kompetens när behovet uppstår eftersom man måste vänta in eventuella övertaliga från andra verksamheter.

Det är inte heller så lätt numer att få tag på kompetent personal och för varje upphandling blir det mer och mer urholkat. Många privata utförare, menar de, har sämre villkor än Leanlink. För de flesta medarbetare innebär det mer tid på jobbet för samma lön.

Nu måste det blir en förändring, anser de. Det finns inget som tvingar kommunen att konkurrensutsätta LSS-verksamhet och deras förslag är helt enkelt; låt bli.

Eller, som ett alternativ, se till att en viss procent av verksamheten är kvar hos den kommunala utföraren.