Men om du bor i Lin­köping finns inget skäl att kasta in handduken. Vid inte ­mindre än åtta till­fällen per vecka ­erbjuds matte­hjälp för hög­stadie- och gymnasie­elever i så ­kallade räkne­stugor. Det är gratis, ­ingen ­föranmälan krävs och du är välkommen även om du inte går på den skola där räknestugan ­håller till.

För ett år sedan fanns tre ­tider att tillgå, i dag hela åtta tillfällen per vecka.

Det är torsdagskväll och ­vårsolen står som ett spett trots att klockan närmar sig 18. Men nere i Akademien, Folkungaskolans studie­lokal, sitter 15 elever djupt för­sjunkna över sina matte­böcker.

Artikelbild

Många kommer hit för att få extrahjälp inför vanliga prov, högskoleprovet eller de nationella proven.

Till sin hjälp och alltid nära till hands finns så kallade ­volontärer som arbetar ­gratis med att hjälpa eleverna.

Isabelle Almskoug ­pluggar till matte- och engelska­lärare på universitetet. Sedan ett år är hon projektledare för ­Mattecentrum i Linköping.

– Vi bedriver ingen ­tavelundervisning och ­därför ­kallar vi oss volontärer och inte lärare, säger hon. Vi ser oss mer som kompisar som kan förklara. Eleven har själv med sig sitt material. Det bygger på frivillighet och jag vill betona att Mattecentrum är oberoende. ­Däremot får vi statsbidrag och sponsras av diverse företag som har i­ntresse av att matte­kunskaperna bland svenska elever ökar.

Nyligen inleddes till ­exempel ett samarbete med Saab. Civilingenjörer där ­jobbar numera gratis som volontärer åt Mattecentrum. Övriga i den 40 man starka volontärsstaben är pensionerade mattelärare, studenter på universitetet, lärare, ­ingenjörer ...

Lokalerna får Matte­centrum låna gratis av ­respektive ­skolor.

– Det finns många eld­själar involverade här och vi känner ett starkt stöd från skolorna, som gärna in­fo­rmerar sina elever om den här möjligheten, säger ­Isabelle Almskoug.

Du brinner verkligen. ­Varför är det så kul?

– Jag ska ju själv bli ­lärare. Här får jag öva mig i ­peda­gogik och metodik. Det är en oerhörd stimulans när man får polletten att trilla ned hos en elev. Rent beroende­framkallande ­faktiskt!

Vad har Mattecentrum som inte vanliga skolan har?

– Tid. I en normal klass kanske matteläraren har två minuter per elev under en lektion. Här kan vi vara fyra–fem volontärer som hjälper 15–20 elever under två ­timmar, så självklart kan eleven få ut mycket mer.

Vad är svårast respektive lättast att lära ut?

– Vanliga ekvationer är mest utmanande. Den räta linjens ekvation går ­betydligt lättare.

Framtidsdröm för Mattecentrum?

– Ett konvent inför de ­nationella proven, likt det som arrangeras i Stockholm. Tänk dig ett jättetält på ­Stora torget med massor av volontärer och företag som sponsrar eleverna med mat och dryck. Det vore ­något! ­Kanske får vi till ett sådant nästa år.

72-årige volontären och före detta matteläraren ­Bertil Lundgren tycks ha fullt upp den här kvällen, men vi kidnappar honom en liten stund.

Hur hamnade du här?

– Jag flyttade till Lin­köping i november. På min gamla ­hemort Kungsbacka har jag på olika sätt hjälpt matte­elever långt efter ­pensioneringen. Nu är jag här på Folkunga varje torsdag, men rycker även in på andra platser då det behövs.

Varför går det sämre för svenska elever nu än förr?

– Komplex fråga. Det finns så många fler aktiviteter som drar nu för tiden. Man hade fler läxor förr och det fanns en annan seriositet hos eleverna. Dessutom har matten blivit mer abstrakt. Ibland – och för vissa yrkeskategorier – kan jag faktiskt tycka att den är lite för avancerad.

Vad är drivkraften?

– Äsch, jag är ju nörd på matteproblem och det är skönt att dela med sig av kunskap till unga människor. Nyttigt för mitt eget huvud är det så klart också. Att höra en elev utbrista ”aha!” är något jag lever länge på.

carina.glenning@corren.se