I maj började han skriva krönikor för den digitala tidningen e-söndag. Nu kommer han i stället att synas i Paus var fjärde vecka. Tycka saker tänker han däremot inte göra varenda gång. Han tycker att det verkar fruktansvärt att tvingas ha en massa åsikter varje dag, som heltidskrönikörer måste ha.

Vill du helst skriva roligt eller viktigt?

– Med risk att låta pretentiös: det bästa är om man lyckas säga något roligt som har ett innehåll. Det är en riktig klyscha, men jag sover godare om jag skrivit nåt jag faktiskt tycker.

Har du några ämnen du gärna återkommer till?

– Inskränkthet är nog mitt favoritämne. Vi människor tror ofta att vi vet någonting, men egentligen har vi ingen aning. Så vi är alla inskränkta i någon mening.

Just nu tänker Ankan mycket på Sverigedemokrater och deras rädsla för att någon ska komma hit och förstöra och ta alla ”våra” pengar.

– Jag blir så ledsen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt kan jag förstå att folk röstar på SD.

Utveckla.

– Jo, men om man bor i Dalsland, och så lägger de ner ambulansen där, och samtidigt flyttar åtta somaliska kvinnor dit. Då blir ”har vi inte råd med ambulans så har vi inte råd med somalier” ett enklare resonemang att föra än att vi har ett ansvar gentemot andra människor i världen. Så det är inte konstigt att många börjar rösta på SD – det är bara det att det är fel!

Han definierar sig som ”gammal vänstergubbe” och tänker att alla mår bra av att dela med sig.

– Det är inte så att jag är kommunist och tycker att alla ska få 29 kronor var, men jag tror att vi skjuter oss själva i foten om vi inte delar med oss. Det börjar redan i förskolan – den som inte har någon matsäck slåss. Och människor som lever i misär går att övertala till att spränga skolor. Sånt skulle jag vilja skriva mer om, samtidigt som jag vill uttrycka mig så att folk blir lite underhållna också.

Hur tänker du om den politiska utvecklingen i Sverige?

– Jag tycker det är skitläskigt. SD har 13 procent och Göran Hägglund skriver debattartiklar om att man bör sänka ersättningen till nyanlända. Det börjar likna Danmark när de andra partierna talar Sverigedemokraternas språk.

Ankan har mycket på gång. Förutom att han åker runt i olika städer och ”skojar” så är han snart färdig med ett fiskeprogram som börjar sändas i vår. Tillsammans med Måns Nilsson ska han även starta en liten poddcast.

– Vi ska försöka mejsla fram nåt som inte liknar allt annat. Eftersom vi gör det flera år efter alla andra så kan vi inte bara vara två medelålders gubbar som sitter och pratar, det finns det nog av.

Han har ambitionen att försöka jobba lite mindre fram till sommaren, då repetitionerna av musikalen Sällskapsresan drar igång på Nöjesteatern i Malmö. Han har aldrig spelat musikal tidigare, men ”alla kan sjunga”. Själv sjunger han ungefär som man kan tänka sig att hans karaktär Stig-Helmer sjunger.

– Jag kan sjunga rätt toner men har inte speciellt vacker röst. Ibland brukar det stå i tidningen att jag är musiker. Det är en överdrift. Jag spelar många instrument, ganska dåligt.

Ankan åker rätt ofta till barndomsstaden Linköping. Han har sina föräldrar, sin bror och nästan hela släkten kvar där och någon gång per säsong är han där och kör stand up. Norrköping besöker han inte lika ofta, men han är av uppfattningen att det är på väg att bli ”en av Sveriges coolaste städer”.

– När jag var ung och var i Norrköping så var det fruktansvärt trist, men nu har det blivit så himla fint. Vad heter det där gula lilla området?

Knäppingsborg.

– Ja, det är så jävla fint. När vi var på turné bodde vi på hotell i Norrköping. Jag var ute och sprang på morgonen och då tänkte jag att det var så fint att jag skulle kunna tänka mig att bo där.

Varför väljer man att vårda en dialekt som östgötska?

– Det var inte ett aktivt val från början. När jag flyttade från Linköping trodde jag inte att jag pratade så mycket dialekt, så när jag kom till Lund blev jag överraskad över vilka starka reaktioner jag fick på mitt sätt att prata.

Skåningarna trodde att han skämtade och då skämdes han lite. Sedan märkte han att det hade sina fördelar också, eftersom folk kände igen honom på dialekten. Nu tänker han inte så mycket på det längre, bara ibland när östgötskan ”åker i taket”. Överdriva vill han inte, för då slår det lätt över till bondkomik.

– Det är ju trevligt med dialekter. Men ibland, när jag har provfilmat för någon roll, har jag önskat att jag kunde stänga av den helt, men det går inte.

Ska man läsa krönikorna på östgötska?

– Haha, nej, det ska man inte göra.

Nina Broman

nina.broman@nt.se