PAUS. Nogsamt hade jag valt ut vilka kläder jag skulle ha på mig. Jeans och en tröja med hård resår i midjan. När jag klätt mig tittade jag i spegeln. Vita pärlörhängen? Ser inte de ut som ögon? Jag bytte mot enkla silverhjärtan. Och hästsvansen? Kan den tas för pälsen på en råtta, månne?

Oroliga tankar avlöste varandra. Varför? Varför i hela världen har jag gett mig in på det här? Jag måste inte gå i skogen på våren och sommaren. Barnen har det bra inomhus. Dessutom gör ju förskolan så fina utflykter, det räcker säkert. Jag behöver inte hälsa på i mina morföräldrars stuga i Karlsby. Jag måste inte promenera i Fålehagen i Motala eller vandra på Omberg. Jag behöver inte ens cykla på landsvägarna. Träna kan man minsann göra på spinningcykeln och löpbandet.

När jag pratat lugnande med mig själv en stund satte jag mig i alla fall i bilen som min vänliga kollega kört ända fram till grinden. Den här dagen ska jag inte ens behöva köra själv till jobbet i Linköping.

Artikelbild

| – Djur är djur, säger ägaren Kjell Karlsson. Hon kan bitas, men det är extremt ovanligt att en kungspyton bråkar. Paus Anna Lindén är inte helt övertygad.

Tidigt på morgonen har jag fått tid hos Psykologpartners, mottagningen där min ormfobi bearbetas med hjälp av lugna, trygga psykologen Tomas Rohal. Den ligger bara ett stenkast från Correns redaktion och på skakiga ben traskar jag dit. Motviljan känns i varje steg.

Jag har träffat Tomas två gånger tidigare. Vid själva bedömningssamtalet förklarade han hur terapin går till. Att vi skulle gå mycket långsamt och försiktigt fram, men att det finns en hake.

Efter några mentala förnekanden från min sida fick jag till slut klart för mig vad haken som han pratade om bestod i – för att behandlingen ska ha effekt måste jag utsätta mig för det absolut värsta jag kan tänka mig. Nämligen att ha en orm i knät.

EN ORM I KNÄT! Den meningen har inte funnits i min vokabulär tidigare. Jag har inte ens kunnat sätta samman orden i rätt ordning. Än mindre försöka tro på dem.

Artikelbild

| Första mötet med en orm. Att den är i plast förminskade inte Paus Weekends Anna Lindéns rädsla alls till en början. Men ...

Jag är en person som egentligen älskar att vara ute i naturen – promenera, plocka blommor, vandra, klättra – men som i stället förlägger mina turer till stan eller helt sonika stannar inomhus de soligaste sommardagarna för att undvika risken att stöta ihop med en orm. Senaste gången det ändå hände var jag pinsamt nära att ringa polisen och fråga om de känner till att det minsann ringlar en snok på promenadstråket inte långt från den lägenhet i centrala Örebro där jag bodde vid tillfället.

Under det inledande bedömningssamtalet med psykologen Tomas hade han kommit fram till fyra saker. Jag vill, trots allt, övervinna min fobi för att inte riskera att föra över den på mina barn. Jag har ett förflutet inom idrotten och är därmed van vid utmaningar. Jag har, i övrigt, ett stabilt liv. Och till sist – jag är fullkomligt livrädd.

Artikelbild

| Möte på ormens hemmaplan. Annas terapi har kommit långt. ?Foto: Peter?Jigerström

Sista punkten var han extra nöjd med. Då är det nämligen lättare att nå bra resultat. Jag kände mig tveksam.

Vid andra besöket började själva behandlingen. Tomas hade tagit fram en vedervärdig bild av två hopslingrade, bruna, fjälliga, långa rackare. Jag närmade mig den med ett öga i taget. När pulsen gått ner något fick jag försöka peta på bilden.

Artikelbild

| ... terapin gör framsteg. Psykologen Tomas Rohal har lyckats få Anna att träffa en livs levande kungspyton. Längre bak i stolen går dock inte att komma.

Nästa steg var att titta på en rörlig film på datorn. Och till slut dagens stora utmaning – träff med en gummiorm.

Efter en god stund kom vi skapligt överens och den lille stillsamma plastsaken fick följa med mig hem i handväskan. Där bor den förresten fortfarande – i rent terapisyfte. (Och lite för att jag inte vet var annars jag ska lägga den.)

Artikelbild

| Kontakt! Anna börjar med svansen. Ormen känns tung och varm och stark på samma gång.

Så långt var allting ganska okej.

Allra skönast var att Tomas så klokt förklarat att det inte finns någon rim och reson i en rädsla som kommer av en fobi. Skräcken sitter i en liten del av hjärnan som inte svarar på logiska tankar.

Artikelbild

| Inte ofarlig. – Djur är djur, säger skötare Kjell Karlsson. Hon kan bitas, men det är extremt ovanligt att en kungspyton bråkar. Psykolog Tomas Rohal håller koll på att jag inte svimmar.

Jag kan säga till mig själv tusen gånger om att ormen inte kommer att kasta sig över mig för att den tror att mina örhängen är ögon på ett lovligt byte. Att det inte är troligt att den slingrar in under min tröja om inte resåren sitter hårt nog. Att det är helt ofarligt att peta på en plastorm. Inget av mina övertalningsförsök kommer att hjälpa, jag lär vara lika orolig i alla fall. Det är naiva, barnsliga tankar och det är jag fullt medveten om, men när det kommer till en fobi är de helt normala. Skönt.

Så är jag då framme vid tillfället då jag ska konfronteras med en riktig orm för första gången. En kungspyton står till tjänst. Tillsammans med sin ägare Kjell Karlsson från Terrariesällskapet i Östergötland har hon rest från kompisarna i sitt terrarium, som ligger hemma hos Kjell ett par mil utanför Linköping, för att visa upp sig i all sin ofarlighet för mig.

Artikelbild

| Psykologen Tomas Rohal tar med Anna ut på ormjakt – i det här fallet kopparödla. ?foto: peter ?jigerström

Tomas har bokat två behandlingsrum. Han placerar mig i det ena och ormen i det andra. När han förklarat att ormen bor i en tygpåse, väl instoppad i en låst frigolitlåda och att den inte kommer ut förrän jag säger okej, kan vi långsamt närma oss dörröppningen.

Plötsligt känns rummet litet och instängt. Jag mår så illa att jag måste kika efter en papperskorg.

Artikelbild

| Mår illa. Nej, nej, jag vill verkligen inte se en orm i naturen.

– Andas, påminner Tomas.

Sakta tar Kjell fram påsen och lägger den i sitt knä.

Artikelbild

Den rör på sig!

Jag är i samma rum som en levande orm i en påse med djungelmotiv. Det känns som en dålig film. Obegripligt och overkligt. Jag kör ner händerna i fickorna och kniper ihop tårna i skorna. (För övrigt ett par fotriktiga seglarskor, valda för att klara en rivstart vid behov.)

Artikelbild

Det ologiska centrat i hjärnan påminner mig om att det handlar om att överleva. Ingenting annat. Fly om så behövs.

Och det är precis vad jag gör när ormen plötsligt tröttnar på påsen och bestämmer sig för att ta reda på vad vi håller på med, vi andra som är i rummet.

Artikelbild

Kjell har precis tagit fram en mittendel på ormen som jag ska betrakta på betryggande avstånd.

Då kommer huvudet ut! Plötsligt och helt utan att någon, allra minst jag, vet hur det går till står jag utanför rummet. Jag tror faktiskt att jag flyger ut.

Artikelbild

Med lugn röst lotsar Tomas mig tillbaka. Ormen ligger i påsen igen. Ett steg i taget.

En bit kropp blir synlig. Om jag kan tänkas stå på egna ben utan att hålla mig i dörrposten så vore det bra, lirkar Tomas.

Artikelbild

| Jag ser dig.

– Med små steg går vi in i rummet igen, försöker han.

Det måste sägas – kroppens mentala förmåga är imponerande. Vi kämpar gemensamt i två timmar, Tomas, Kjell, ormen och jag. Till slut håller jag i svansen.

Artikelbild

Hon är tung och varm och stark på samma gång. Någonstans längs vägen väcks en mycket oväntad och svårförklarad känsla hos mig. Tacksamhet, beskriver den nog bäst. Ormen är så lugn. Min naiva sida får för sig att hon vet vad vi håller på med. När jag håller henne i svansen så rör hon knappt ett enda fjäll. Hon håller till och med tungan stilla i munnen.

”Farligare än så här är jag inte”, tycks hon förmedla.

När hon väl krupit ner i djungelsäcken igen och vi tackat för den här gången är benen som gelé. Det känns som om jag genomgått ett jättetufft träningspass och kört slut på varenda muskel i kroppen.

Två veckor senare väntar tredje terapitillfället. Ordningen är densamma. Kjell och frigolitlådan kommer till mottagningen. Förnuftet säger mig att jag förväntas hålla i ormen innan mötet är slut och när jag kliver in genom dörren pumpar adrenalinet i varje liten del av kroppen.

Jag både vill och inte vill. Bara det är ett stort framsteg förstås.

Jag har tusen frågor till Kjell, men får inte ställa dem utan Tomas godkännande. Jag vill till exempel veta om min hästsvans på något sätt kan se god ut för ormen. Men eftersom terapin går ut på att utsätta sig för rädslan och stressen så förbjuds jag att ställa frågor som på något sätt kan göra mig lugnare.

Sakta, sakta får jag närma mig ormen igen. Två timmar senare ligger hon i mitt knä. Hade inte fotograf Åke varit med hade jag nog inte förstått att det var sant. En pytonorm i mitt knä! Jag som för bara några timmar sedan inte ens ville gå in i huset där jag visste att hon skulle finnas.

Det känns stort.

– Var stolt, säger Tomas.

Fjärde mötet betyder examensprov för mig. Vi ska besöka ”min” pyton och hennes kompisar där hon bor. Jag ska dessutom få träffa hennes släktingar kungssnokarna. De rör sig fortare och liknar mera de svenska ormarna i storlek och snabbhet.

Dessutom ska vi göra en kort skogspromenad i omgivningarna för att kika på kopparormar.

Jag är gråtfärdig.

Min pytontjej känner sig förmodligen hemtam för hon är betydligt mera rörlig när hon kommer ut ur sitt glasbo än hon varit vid våra tidigare möten. Jag börjar med svansen men när panikkänslan sköljer över mig får jag lämna tillbaka den till Kjell. Några djupa andetag och nytt försök. Det går bättre och hon ringlar lite i mitt knä en stund.

Sedan ger vi oss ut. För mig är det elddopet. Att stöta på en orm i naturen har som sagt hittills varit min värsta farhåga. Det är inte så att jag tror att den ska äta upp mig, inte alls. Men bara själva åsynen av det slingrande eländet framkallar krypningar i benen som inte lägger sig på flera dagar. Jag tror att jag ska svimma, och det har jag varit glad för. Det har känts som en räddning ur situationen.

Kjell leder oss ut på en liten stig i skogen. Ett par meter in i vegetationen får han syn på den första kopparormen (nej, jag vägrar skriva kopparödla). Snabb som en vessla ringlar den iväg. Fullständigt vidrig!

Jag blir yr och illamående, men står kvar. Två små ormar av daggmaskstorlek visar sig innan vi återvänder till trädgården igen. Sedan får jag promenera ensam på en annan stig, där ingen av oss gått tidigare den dagen.

Ingen orm ringlade fram. Det är jag glad för, men jag är nästan ännu gladare för att jag klarade att gå där. Visserligen med fuktiga händer och hårt klappande hjärta – men jag gjorde det.

Sommaren har jag ägnat åt att träna. Bland annat har jag hängt i terrariet på Skansen. Det har gått jättebra.

Jag har dessutom på nära håll upptäckt hur vackert det är på Omberg och hur härligt det är att strosa i skogarna runt om Motala.

I höst ska jag plocka svamp för första gången.

Jo, jag är fortfarande rädd för ormar. Men jag är inte fobiskt skräckslagen längre. Jag kommer inte att ringa till polisen nästa gång vi oväntat tvingas samsas i naturen, jag och snoken. Jag vet att vi kan göra utflykter utan att jag trippar på tå och med en mycket märklig, pipig röst försöker skynda på resten av familjen så att vi kan åka hem igen.

Och nästa gång min kloka 4-åring tittar mig i ögonen och säger ”men mamma, ojmaj äj inte faliga. Dom göj baja så häj” och slingrar lite med händerna, ja då ska jag titta lika lugnt tillbaka och säga: ”Jag vet, lilla gubben, jag vet.” Den ologiska, naiva lilla delen i hjärnan har fått härja fritt länge nog.

Vem vet, jag kanske helt spontant hälsar på min pytonormkompis en vacker dag. Bara för att jag känner för det. Jaa, jag kanske till och med ger henne en kram. Bara för att jag törs. Och inte minst som tack för att hon har suddat ut den monsterstämpel som jag så länge satt på henne och hennes gelikar, och för att hon samtidigt har gett mig tillträde till naturen. Ett nytt liv har öppnat sig.