Som på Söderstadion en ljummen majkväll, när Hammarby vinner och grönvita allsvenska drömmar väcks till liv.

Då är det kärlek i luften från början och Kentas "Just i dag är jag stark", till slutet då Åtvidabergs FF står som kvällens enda förlorare.

En tydlig förlorare visserligen, för Hammarbys seger var hur rättvist som helst, ÅFF var för ofta steget efter, men ändå ensam förlorare i en kväll full av vinnare.

Artikelbild

Hammarby var en förstås. Fotbollen en annan. Tusan vet vem som var den största.

När publiken regerar, när den dominerar över händelserna på plan, då vinner alla utom det förlorande laget.

Det här var mitt första besök på Söderstadion, nästan 40 år dröjde det, men jag minns tydligt mina första intryck av den mytomspunna arenan. Det var genom teven, det var glädje, sång, "Här är Hammarbys A-lag" och lirare som Peter Gerhardsson, Micke Rönnberg och bröderna Ohlsson, Kenta och Billy.

Året var 1982 och det var SM-finaler mot IFK Göteborg.

Jag minns att jag älskade Hammarby just då. Just de veckorna.

Genom rutan kände jag den kärlek som drygt 7 000 människor kände i går, när de såg sina grönvita hjältar slå ÅFF.

Som journalist har jag lärt mig att stå emot den starkaste kärleken, att hålla mig opartisk, men ibland är det tvärkört, då faller idrottsälskaren i mig pladask.

ÅFF bjöd mig ett sånt tillfälle för halvannat år sedan, när man säkrade allsvenska kontraktet på Skytteholms IP.

Hammarby gjorde det i går.

För mig spelar det ingen roll vilket lag det gäller, om det är "Å vi är AIK" eller "Just i dag är jag stark", när tusentals människor sjunger för sitt lag är det gåshud för mig.

När de dessutom fortsätter sjunga hela matchen, och i pausen gör det för alla klubbens ungdomsspelare när de hyllas på innerplan, en kärleksmanifestation som elegant avslutas med Ted Gärdestads"Låt kärleken slå rot", ja då är jag totalt såld, då älskar jag idrotten som mest.

 

Synd om ÅFF bara, som aldrig kom in festen. Hade det bortdömda målet godkänts, som dömdes bort för offside men som ÅFF hävdade slogs in av en Hammarbyare, hade det förstås sett helt annorlunda ut.

Ändå hade ÅFF-spelet mycket mer att önska. Inte ett skott på mål i första halvlek och en ovanligt blek vänsterkant, där Jesper Arvidsson inte alls var sig lik, var några faktorer man föll på.

Dessutom saknade jag fler bollar in bakom Hammarbys till synes tröga backlinje. Oscar Möller sprang ofta förgäves utan att lagkamraterna ens såg hans löpningar.

Men lugn, alla ÅFF-fans, en kväll som denna är det ingen skam att förlora på Söderstadion, mot ett inspirerat Hammarby och en glödhet Maic Sema.

Det viktigaste är att studsa tillbaka direkt, den här gången mot Ljungskile hemma på torsdag.

Själv sitter jag nu, utkörd från Söderstadions pressrum, och skriver de sista raderna sittandes på en träbänk utanför McDonald´s Globen.

Den sköna vårvärmen är som bortblåst, fingrarna betydligt kallare.

Kvar finns bara värmen i hjärtat, en värme jag kommer bära med mig långt efter att Söderstadion nästa år börjat rivas och ersatts av Stockholmsarenan.