Eddie Gustafsson i mål, Behrang Safari-Daniel Majstorovic-Olof Mellberg-Mikael Nilsson i backlinjen, Samuel Holmén-Kim Källström-Anders Svensson-Sebastian Larsson på mittfältet och Marcus Berg-Johan Elmander på topp.
Alla som ser en världsstjärna räcker upp en hand.
Alla som tycker någon av dessa tillhör Europas 100 bästa spelare räcker upp en hand.
Med Fredrik Ljungbergs storhetstid förbi, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic skadade, blir det så tydligt. Sverige är en pyttenation i fotboll. De av landslagsspelarna som spelar ute i Europa, självklart undantaget Zlatan, är i bästa fall komplementspelare i sina lag, inte sällan bänknötare.
Att det sen finns pajaser som tycker Zlatan ska prestera lika bra i den blågula omgivningen som bland världsstjärnorna i Inter är både skrattretande och irriterande.
Lars Lagerbäck är ett taktiskt geni som fört svenska dussinlirare till fem raka mästerskap. Det är inget konstigt alls att ett landslag som Sveriges, så tunt och så beroende av en felfri organisation, missar ett mästerskap, som man är på väg att göra nu i kvalet till nästa års VM i Sydafrika. Det vore i stället osannolikt, ologiskt, om Lagerbäcks magiska svit höll i sig.
Det är organisationen, tryggheten, som kan få svenskar att stundtals höja sig och se ut som världsstjärnor. Som Anders Svensson på 2000-talet, som Torbjörn Nilsson på 80-talet.
I det trygga, mysiga, kan de spela ut och dominera mot vilka som helst. Men placera dem i Inter och de syns knappt. I Inters omklädningsrum kommer du inte långt med att sitta och smygläsa Lagerbäcks pärm, där krävs det ett starkt ego för att våga lyckas.
Mot Finland bildade Svensson och Kim Källström ett lysande innermittfält före paus, innan Svensson byttes ut. Gång på gång serverade de läckra genomskärare till Johan Elmander och Marcus Berg, men oj, så stelt det såg ut när Elmander fick chanserna. Den måltorkan har satt djupa spår. Ändå blev det mål, 1-0 läckert framspelad av Svensson, men på ett uselt skott, rakt på finska målvakten Otto Fredrikson, som tappade in bollen.
Det räckte till seger. Ingen vacker sådan, mer en typisk Lagerbäckseger.
Själv längtade jag efter min nya favorit, Rasmus Elm, som var halvskadad och sparades. Till ödesmatchen mot Ungern borta, lördag 5 september, hoppas jag han är tillbaka.
Då krävs det magi - från Elm, från lekkamraten Ibrahimovic och från Lagerbäcks pärm.