Coolt, säger jag, om det blir så. I Linköping finns inte mycket som är hetare än IBK:s division 1-herrar. 691 personer kom på söndagens division 1-premiär och tanken på om det hade varit en serie högre upp kittlar. Stan behöver puls i Sporthallen, något som saknats i många år, och om det är innebandyn med sitt ljudliga nattklubbsdunkande i högtalarna som ska ge den pulsen, så gärna för mig.
Låt mig dock backa några steg, till det där med att sluka nästan alla ungdomslag i Linköpingsområdet, är jag tveksam. Ser inte meningen med det, men förstår att klubben njuter enormt av att kunna säga att man är världens största innebandyförening, att man har 60 lag i seriespel.
På seniornivå är det viktigt med samarbete, att jobba mot ett gemensamt mål, men är det verkligen det bästa för ungdomarna? Är det roligt för LIBK U lag 33 att kämpa mot LIBK U lag 34 och LIBK U lag 36 i östra serien för P13/14? Skriker de vid sidan av "Underbart 33!" när de vinner och ramsan "Kom igen 33 - kom igen!" när de ligger under?
Är det inte roligare, mer triggande, därmed mer utvecklande, när de olika stadsdelarnas lag ställs mot varandra, med sitt unika klubbmärke på bröstet? Är det inte det ungdomsidrotten handlar om, när man ser tillbaka på den med lite mer mogna ögon?
Eller är innebandy ett av få exempel där monopol är bra, där mångfald hämmar utvecklingen? Det tror inte jag.
När det gäller A-laget är jag desto mer positiv. IBK-organisationen utvecklas för varje år, är inte färdig men närmar sig eliten, och på plan har man ett mer komplett lag än någonsin.
Säsongen har bara börjat, det känns tidigt att sia, men min känsla för årets IBK är skön.
Riktigt skön.