9,58 sekunder!
Aldrig trodde jag, aldrig kunde jag ens drömma om, att jag skulle få uppleva någon så makalöst snabb, så makalöst elegant, så makalöst överlägsen.
Det finns så mycket att hylla kring denne man, den snart 23-årige reggaemannen.
Tyvärr är inte mitt förhållande till 100 meter så enkelt.
Grunden i ett sunt förhållande bör väl vara som en gammal dammig väggbonad: "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta".
Tyvärr är inte mina känslor för världens snabbaste män så storsint. Den kärleken är mer präglad av den smuts som funnits på startlinjen, inte minst i de stora mästerskapen.
Allt är Ben Johnsons fel. Hans svek glömmer jag aldrig. Han tog för mig allt det oskuldsfulla inom friidrotten. Även om jag var gammal nog att ha upplevt andra fysiska fenomen, som Martina Koch och Jarmila Kratochvilova i Helsingfors-VM 1983, var jag naiv nog att tro på godheten enda till Johnson jagades iväg från OS i Söul.
Efter det har jag sett allt med andra ögon. Trista ögon. Bedragna ögon. Jag litar inte på någon längre.
Det hindrar mig inte att tjusas av Usain Bolt. Självklart gör jag det, idrottstokig som jag är. Det är bara att jag inte hoppar jämfota av upphetsning. Trots att det är precis vad jag borde göra.
Det är inte personligheten jag gillar. Viftandet och dansandet är inget som tilltalar mig. Det är okej om andra sitter och myser - jag gör det inte. Inte för att jag hellre vill ha de där töntigt allvarliga, tixiga snubbarna, som tror de är jordens medelpunkt. Problemet är att Bolts fjantande, som bara görs om kamerorna är på, känns utstuderat och nästan lika töntigt.
Men låt vara att en del skriker: "Ååå vad roligt! Kolla, han viftar på armarna! Vad häftigt! Coooool snubbe!"
Själv är det löpsteget jag fallit för. Utväxlingen. Helt otroligt. Det värsta jag sett. Målgången i Peking, 16 augusti 2008, när han fällde ut armarna, slog av och joggade leende in på världsrekordet 9,69 kommer jag minnas livet ut.
Likaså loppet i Berlin, på dagen ett år senare, söndagen 16 augusti 2009.
Accelerationen, kraften, de långa stegen och denna gång nästan maxfart hela vägen. Idrott när den är som häftigast. Allt fokus på några få duellanter i en okonstruerad idrott. Något så simpelt som snabbast till linjen vinner.
De som vet, läs Lennart Julin, säger att det är det största som hänt friidrotten.
Då är det säkert så.
Jag är glad att jag fick uppleva det.
Häftigast av allt: Usain Bolt är bara 22 år, fyller 23 på fredag, och bör ha ännu mer att ge.
Det är omöjligt, nästan hisnande, att ens försöka gissa hans begränsningar.