Finalen, USA-Japan, var ett värdigt slut. En uppvisning av bästa sort i fartfylld, teknisk fotboll.
Den klart bästa dammatch jag sett.
Om ett drygt år, torsdag 9 augusti 2012, spelas OS-finalen på Wembley stadium.
Med Sverige som ett av lagen, tror jag.
Kanske till och med som det gladaste laget.
Det vore så likt de här bronshjältarna, de så oberäkneliga.
När damfotbollen utvecklas som mest, när nationer som Japan och Frankrike med snabb, teknisk fotboll petar undan jättar som Tyskland och Brasilien, då har Sverige visat sig starkare än någonsin, trots skador, utvisningar och taktiska missöden.
2003 då? säger nån. Jo, jag vet, det blev silver då, men som konkurrensen skärpts de senaste åren så värderar jag sommarens brons högre.
Se bara på Japan. Ett lag som 2003 åkte ut i gruppspelet och nu, bara åtta år senare, med sitt kvicka, säkra passningsspel framstår som framtidslaget nummer ett. Som till och med liknats vid Barcelona, världens bästa lag, vilket förstås är bästa tänkbara betyg för damfotbollen.
Det är den vägen damerna måste gå. De måste prestera på en nivå så den kräsna fotbollspubliken imponeras, så den hoppar till på läktaren eller i tv-soffan och tänker: "Wow!".
Först då vinns den totala respekten, först då lockas den stora massan till arenorna.
Som Marie Hammarströms 2-1 i bronsmatchen. Det vackraste mål jag sett i en dammatch. Ett mål jag alltid kommer minnas, som svenska fotbollsälskare kommer tala om i årtionden framöver.
En touch med vänstern, en med högern - sedan pang upp i krysset.
Så svårt är det att imponera, sådana prestationer krävs det.
Ska Sverige ta ytterligare ett steg måste man träna teknik och snabbhet. Taktiken och organisationen finns där, förutom när Thomas Dennerby får panik och byter taktik minuterna före avspark, men för ofta har jag sett misslyckade förstatoucher och för ofta har motståndare sprungit ifrån, till och med när de haft bollen.
Till Wembley om ett år, till OS-finalen, vill jag se Sverige ta med sig allt bra från VM, lägga till mer snabbhet och teknik, ställa Sofia Lundgren i mål och ha en formstark Caroline Seger på mitten.
Då kan det banne mig bli OS-guld.
* * *
VM-guld blev det för Japan. Underbara Japan.
Vilken makalös insats. Totalt nederlagstippat, stundtals totalt utspelat kämpade man sig tillbaka och kvitterade både under ordinarie tid och i förlängning.
Väl i straffläggningen vek USA ned sig fullständigt medan japanskorna var påfallande kyliga.
Den avgörande straffen, den Saki Kumagai satte i nättaket, kändes signifikativ för hela Japan.
Nya, fräscha Japan.
* * *
Pia Sundhage vann inte guld, men hon vann mitt hjärta.
Ni har väl sett hennes sång från fredagens presskonferens, när hon som svar på hur lugnar sina spelare började sjunga följande vers ur Simon and Garfunkels "Feelin´groovy":
"Slow down, you move too fast.
You got to make the morning last.
Just kicking down the cobble stones.
Looking for fun and feelin? groovy."
Så gör bara en lirare.
CHRISTER KUSTVIK
kustvik@corren.se
Sportchef