Det var läskigt och overkligt, stressigt och fokuserat på samma gång. Känslorna de där minuterna sent i går kväll är svåra att klä i ord och jag har inte kunnat stilla tankarna så här dagen efter. Frida Wallberg var på väg mot seger och att försvara sitt WBC-bälte, men tappade koncentrationen under några tiondelar i den åttonde ronden – och lämnade ringen med en allvarlig hjärnblödning.
Jag har bevakat rätt många sportevenemang genom åren, men stämningen som infann sig runt arenan i går var det mest otäcka jag varit med om. Från eufori till total tystnad, från glädjetjut till chock och bedrövelse på bara ett par sekunder. En del grät, andra var förbannade och ytterligare några kunde bara stå bredvid och bevittna dramat. Själv fann jag mig i en smått absurd situation där oron och bestörtningen över Fridas läge blandades med tankar på tidningsartiklar och uppdaterade webbtexter.
Proffsboxningen i Sverige har diskuterats flitigt allt sedan den började tillåtas igen 2007. Senast i torsdags, på invägningsceremonin inför galan, kastades skit på den svenska kampsportsdelegationen som ger tillstånd till proffsmatcher i Sverige. För korta matcher (för herrboxningen) var den allenarådande uppfattningen. Antar att de flesta fått sig en rejäl tankeställare nu.
Men just nu handlar det inte om griniga boxningspampar. Nu handlar det om Frida Wallberg, och jag hoppas innerligt att hon blir helt återställd och kan leva ett normalt liv igen.