Aldrig har läktarna gapat så tomma som den här våren. I går bara 6 199 personer i Cloetta center.
Men publiksiffror är inte allt. Det viktiga är inte hur många som kommer, det viktiga är vilka som kommer.
För det lyckliga i sagan är att det är i nöden, när det behövs som mest, man ser vilka som är ens sanna vänner, som åker till Cloetta center, klär sig i blått och skriker sig hesa.
I går var ni många som gjorde just det, som skapade en hockeylada klädd i blå stolthet.
Från Fredrik Norrena längst där bak, via materialaren Peter Andersson i båset, supportern Anna-Karin Johansson på läktaren, till Jari Tolsa längst där fram.
Tillsammans var ni denna kväll en oslagbar enhet.
Bry er då inte om dussinpubliken som sviker, gör som ni gjorde den här kvällen, bär era "Go Blue"-tröjor med stolthet, fortsätt färga läktarna blå och strid tillsammans för de hjärtan som brinner mest.
För som de brann. Som ni brann den här kvällen.
Aldrig har jag sett Jari Tolsa spela så fysiskt, visa sådan stolthet för sin klubb LHC. In i varje närkamp som gällde det livet. Och bredvid sig såg han Johan Andersson och Sebastian Karlsson göra detsamma. Och efter dem kom trion Andreas Jämtin, Patrik Zackrisson och Michael Holmqvist och gick in under skinnet på motståndarna hela tiden, byte efter byte, i 60 minuter.
60 minuters hårt, fysiskt arbete, precis det jag efterlyst hela säsongen.
Tydligen är det till slutspelet LHC sparat allt godis. Och visst, är det någon gång man ska ha godis så är det när det är fest. Slutspelsfest.
För det fest var det, riktigt underhållande från början till slut. I spel fem mot fem vann LHC med 2-0, i spel fem mot fyra med 3-1. Hur man än vrider och vänder på det så var LHC bäst. Jimmie Ericsson får tjuta över domarinsatsen hur mycket han vill, för det gjorde han. Alla andra tyckte domarna Thomas Andersson och UlfRådbjer var bra.
Det kändes att det inte var Skellefteås kväll redan när Mikko Lehtonen utgick knäskadad och när vapendragaren Joakim Lindström var osynlig och David Rundblad blev utvisad tolv minuter, ja då var det ristat 1-1 i matchserien över hela isen.
I morgon bär det av mot Västerbotten igen. Räkna med en helt annan uppslutning på läktarna då, med revansch- och partysugna SAIK-are i hela hallen, med ett enda mål: att leka "Sänka LHC-are".
Huvudmålet i det tacklingsspelet har i två matcher varit LHC:s spelgeni Magnus Johansson, som haft Skellefteåspelare över sig i varje duell. Smart coachning av Anders Forsberg, att fokusera på den stora stjärnan, men i går stod Johanssons lagkamrater upp bra för sin kapten, visade att de klarar sig bra även på egen hand.
Nu gapar läktarna tomma omkring mig, lugnet är tillbaka och i restaurangen nedanför mig sjunger trubaduren "Hallelujah".
Så var det.
En vacker kväll i stora, stolta Linköping.