Det var en strid på Soccer City Stadium.
En strid kallad VM-finalen 2010.
En strid jag aldrig kommer glömma.
Jag tackar Andres Iniestas för det, för att han satte 1?0 i 116:e minuten, för att han räddade oss från ett antiklimax att en strid som denna, en fotbollsshow med så många ingredienser, hade avgjorts med hasardspelet straffläggning.
Nu säger jag grattis till Spanien, till det spelande landslaget med Barcelonas guldgossar Iniesta och Xavi som mästerdirigenter.
VM-guldet 2010 är en enorm se- ger för Spanien - men också för fotbollen.
Nog för att det gick att gissa matchen skulle bli tuff, att Holland med alla medel, läs Mark van Bommel och Nigel de Jong, skulle försöka stoppa Spaniens bolltrillande.
Men att det skulle bli så här, med varningar och brutalt spel från minut ett, det trodde jag aldrig. Tro inte att jag klagar, det är ju så här fotboll ska vara, hårt och fyllt av passion, men det kräver en domare som styr upp kampen. Den här kvällen släppte Howard Webb det för långt när han i början av matchen bara gav de Jong gult för stämplingen i bröstet på Xabi Alonso. Den borde självklart gett utvisning.
Där satte Webb nivån - och spelarna anpassade sig blixtsnabbt.
I drygt 70 minuter fortsatte det, tackling på tackling, varning på varning. Sedan, när lagen noterat nytt VM-finalrekord i varningar (nio), var det tvunget att lugna ned sig och matchen bytte ansikte fullständigt.
Då fick vi i stället frossa i spelvändningar.
Friläge på friläge och osannolika räddningar av Maarten Stekelenburg och Iker Casillas.
Allt krönt av Iniestas mål i slutet av förlängningen.
Viva España!
Arjen Robben är en fjant. En fantastiskt duktig fjant, men fortfarande en fjant. Den dag han inte kastar sig, viker upp fötterna bakåt och skriker som en döende så fort någon nuddar honom ska jag omvärdera min uppfattning.
Motsatsen heter Dirk Kuyt. Bättre inställning finns inte.
En annan clown på finalarenan var Jimmy Jump, Barcelonasupportern som tagit för vana att våldgästa evenemang världen över. Den här gången försökte han sätta en mössa på VM-pokalen.
Man kan tycka vad man vill om Jump, själv tycker jag han är oförarglig och ytterst rolig, men en sak måste man ge honom: han är en jäkel på att nästla sig in, en mästare på att förbereda dessa kupper.
Finalkvällen innehöll det mesta - utom Tyskland och Diego Forlán. Med dessa också hade den avslutande matchen gett oss allt av mästerskapets bästa.
Inget lag imponerade mer på mig än Tyskland. Stark defensiv, blixtrande omställningar och profilerna Philipp Lahm, Sami Khedira, Bastian Schweinsteiger, Thomas Müller, Mesut Özil, Lukas Podolski och Miroslav Klose, som alla aspirerade på, eller tog, en plats i min drömelva.
Att det ändå tog stopp för detta nya, unga Tyskland i semifinalen visar vilket bra lag Spanien är, men det visste vi ju redan.
Diego Forlán var grym genom hela turneringen, i varje aktion - som speluppläggare, framspelare och målskytt. En modern forward av bästa sort.
Oj, vad jag hade unnat honom en VM-medalj.