Klart att det var en bedrift av Jonsson, ett hjältedåd, att ta tre medaljer i VM och sedan vinna totala världscupen. Men en bragd? Aldrig.
Det är väl jag som missförstått begreppet bragd. Jag tycker det är något oväntat, något ingen trodde skulle kunna inträffa.
Jonsson var en av favoriterna i alla lopp hon ställde upp i och motsvarade alla förväntningar. Det är en stark prestation, inte en bragd.
Helena Jonsson är världens trevligaste tjej, går rakt igenom tv-rutorna och kommer säkert ge Zlatan Ibrahimovic en kamp om Jerringpriset. Tydligen vill bragdjuryn att Svenska dagbladets bragdmedalj ska likna just Jerringpriset och också vara folkets pris.
Som jag skrev i tisdagens tidning tycker jag medaljen borde tilldelats simmerskan Sarah Sjöström. Hennes prestation, att som 15-åring överraska alla med världsrekord och VM-guld, hade allt som jag läser in i begreppet bragd. Tyvärr tyckte inte bragdjuryn det.
Men juryn har gjort värre tavlor än detta. Inget kan slå 1959, då Agne Simonsson fick medaljen för att gjort mål i en träningslandskamp i fotboll, samma år som Ingemar Johansson blev tungviktsvärldsmästare.
Så i ljuset av det måste jag erkänna att jag är måttligt upprörd över årets felbeslut.
Grattis Helena Jonsson - i februari håller jag tummarna för nya framgångar i OS i Vancouver.