Ett OS långt ifrån de folkfester i Vancouver och London jag tidigare upplevt.
Men jag klarar inte det. Jag vill inte.
För i lördags var jag på fest med familjen Kalla.
Att uppleva Charlottes silveråk tillsammans med dem blev ett minne för livet.
Speciellt eftersom jag inte ens var inbjuden, eller ens visste var festen hölls.
Efter att ha lämnat mitt hotell åkte jag taxi, tåg, buss, buss, linbana, minibuss innan jag vid lunchtid nådde Laura skidstadion. Efter att ha installerat mig i pressrummet, följt starten på skiathlonen därifrån, gick jag ut till läktaren.
– Vill du komma in på läktaren? frågade en av volontärerna och hänvisade mig till fjärde raden till vänster.
Visst, sa jag och knallade in. Men jag gick inte ned till rad fyra, tyckte jag såg bättre från rad tio. Ganska snart började jag ändå snegla mot rad fyra där tre svenskar väsnades något oerhört.
Äh, jag går ned dit, roligare att se loppet med svenskar, tänkte jag.
Och roligt blev det.
– Där kommer hon! Härligt Lotta!
– Jaaaaa! Hon leder!
Väldigt vad de lever med, tänkte jag min trögskalle. Tills det slog mig – det är ju mamma och småsystrarna Kalla! Lena, Cecilia och Christelle.
Så där blev jag stående, fick följa loppet raden bakom familjen Kalla när de med hela sina hjärtan hejade fram sin Lotta, och blev inkastad i idrottens själ.
Där bryr sig ingen om politik, maktkamper, konstiga OS-arrangemang eller dopning – där finns bara tävling, lek och glädje, kvinna mot kvinna, man mot man.
Där vinner det naiva, glada över verkligheten.
Där vinner den som har mest talang och har tränat bäst.
Där jublar de som är värda att få jubla.
I dag får Charlotte från Tärendö det. Lilla Tärendö i Pajala kommun där säkert alla 500 invånarna den här eftermiddagen följde sin stolthet.
Men det var ingen enkel resa. Vare sig för Charlotte i spåren eller familjen på läktaren.
– Kom igen nu Lotta, jag får så ont i magen! skriker Cecilia så det ekar utan att syster ens syns i skidstadion.
Mamma Lena är coolare, vilket inte säger så mycket jämte två döttrar i extas.
– Jag klarar inte det här! Hon kommer ta medalj! skriker Cecilia.
– Jaaaa! svarar Christelle.
Jag tänker att den som tycker att bara guld räknas skulle uppleva det här. Se familjen Kallas extas och förväntan.
Charlotte kom hit till Sotji med OS-guldet i Vancouver 2010 som sin enda individuella mästerskapsmedalj.
Och hon kom hit bakom Marit Björgen, en av idrottens superstars. En av skidsportens största genom tiderna. Att ta guld med Björgen i spåren är en bragd, att ta silv er en alldeles fantastisk prestation.
Det är därför lätt att förstå Kallaglädjen när storbildsskärmen visar hur Charlotte försöker rycka i sista backen, och där grillar fältet hårt.
Bara en orkar haka på.
Självklart Marit den största.
Just där inser jag att det blir som vi nästan alla trott. Att det blir guld till norskan.
Cecilia och Christelle jublar galet:
– Det blir medalj! Det blir medalj! De är bara två nu!
Systrarna tar en snabb kram innan de tittar upp mot sista nedförsbacken mot mål. Där ser de Björgen i slutet av backen passera Charlotte på insidan. Systrarna är lika glada för det.
– Silver! Det blir silver! Kom igen Lotta! Köööööör!
Solen gnistrar över skidstadion, pressar upp termometern till 19 plusgrader och där nere åker en Kalla som aldrig varit hetare.
För även om det blev guld i Vancouver känns det som hon är i sitt livs form nu. Som att hon mognat, tuffat till sig, vet vad hon vill och inte längre ber så mycket om ursäkt. Plus att hon vässat klassiska åkningen enormt och nu prickat formen perfekt.
Efter målgång bryter kramkalas ut i familjen. Mamma Lena försöker hitta orden i glädjeruset.
– Jag är bara så glad för hennes skull. Jag vet hur hon sliter. Så fantastiskt roligt.
De fortsätter kramas, gratulanter kommer fram, Cecilia tar sig för pannan och jag tänker:
Det är det här som är idrott, så det ska vara, så det ska upplevas. Just i den stunden fick det vara hur det ville med Putin och hans Sotji-OS. Det var bara glädje av renaste sort och ett silver guld värt.
Att se Marcus Hellner följa upp med silver på söndagen kändes också stort med tanke på den säsong han haft. Uppenbarligen har han, till skillnad mot Petter Northug, hittat formen i sista stund. Ett tag trodde jag på seger, han såg så pigg ut med kilometern kvar, men Dario Colognas ryck i sista backen, där Kalla försökte rycka, knäckte alla.
Jag tror på fler medaljer – både för Kalla och Hellner.