Men nog om LHC för en stund, min kväll räddades som sagt av Foppa, att få minnas alla stunder han bjudit på. Stunderna jag kommer minnas resten av livet.
Jag trodde, och hoppades, att det trista beskedet skulle dröja betydligt längre. Jag trodde verkligen foten kändes bra, att han aldrig skulle riskera ännu en misslyckad comeback, framför allt inte i NHL, inför hela hockeyvärlden.
Foppa måste nu känna sig bortgjord, grundlurad av sin egen kropp. På så sätt är det ett tragiskt slut.
Annars tycker jag inte särskilt synd om Foppa. Visst, det är alltid synd om idrottare som inte får välja själva när de slutar, men kom igen, Foppa har haft en karriär de flesta hockeyspelare bara kan drömma om. Två OS-guld, två VM-guld, två Stanley cup-titlar och hundratals miljoner på banken - så jäkla synd är det inte om Öviksgrabben.
Jag har älskat varje sekund av Foppas karriär. Få kunde som han med spelsinne och offensiva tacklingar skapa utrymme för sig själv och medspelarna.
Men bäst genom tiderna? Sällan.
En av dem, definitivt, och framför allt en av de mest underhållande, men för mig är Mario Lemieux störst. Han hade fysiken, spelsinnet, skridskoåkningen och målsinnet. Vore det inte för hans uppehåll för cancer hade det blivit betydligt mer än 1 723 poäng på 915 NHL-matcher. Alltså nästan två poäng per match. Att jämföra med Forsbergs 885 poäng på 708 matcher.
Foppa hade många höjdpunkter, som när han dominerade slutspelet 2001/2002 och vann poängligan 2002/2003, men ska vi summera karriären är han inte i närheten av Lemieux.
För mig är han inte ens bästa svensk. Det är Nicklas Lidström, världens kanske bästa back genom tiderna.
Många, bland andra Börje Salming i går, tycker att Foppas ideliga comebackförsök varit löjliga. Varför? Foppa ville kämpa och försöka, suget efter hockeyn försvann aldrig, varför skulle han då inte få göra det?
Jag kommer minnas Peter Forsberg för hans blick, inte främst för spelet, utan den galna blicken, tävlingsblicken han alltid hade när han var som bäst i TV-pucken -89, JVM -92, OS-finalen -94, SM-finalen -94 och hela den suveräna Coloradotiden.
Tack, Foppa, det har varit underbart att följa dig.
***
Lika roligt var det inte att följa LHC i går kväll. Hela matchen försökte jag se om hemmaspelarna glömt ta av skridskoskydden. Så dåligt var det.
Inga tacklingar, miserabelt passningsspel och seg skridskoåkning.
Inte riktigt det man vill se 21 dagar innan slutspelet inleds.
***
Är det öppet köp på Jeff Ulmer?
Utnyttja den i så fall genast, innan tiden går ut.
Som det ser ut, där han match efter match lallar omkring i ingenmansland, så är han på väg in på LHC:s flopptopp, där två andra gamla kanadensiska godingar som Paul Healey (2007) och Craig Woodcroft (2003), krigar i toppen.