Grattis alla ni som älskar Linköpings HC.
Jag hoppas ni är stolta.
Det ni gjort de senaste fem dagarna är det mäktigaste jag sett i Linköpingsidrotten.
Aldrig har jag sett ett Linköpingslag svara för så många starka prestationer på kort tid, stöttade av så många människor med en så makalös inramning.
Tack för den upplevelsen, Linköping.
Som jag skrivit förut, jag hoppas ni alla tittar er omkring och ser vart ni kommit med ert lag. Inte minst alla ni som jobbar kring laget, se hur folk sluter upp kring ert lag och inse vilken möjlighet, vilket ansvar, ni har att ta vara på det ni skapat.
Och ni som trodde det var festen vi såg i går, glöm det, det var bara förfesten. Festen får vi de kommande två veckorna, i en semifinalserie mot ett av vårens formstarkaste lag, med grundseriens bästa klack. Djurgården.
Nu har ju Linköping satt nivån - på läktaren och på isen. Spelarna visade att de kunde höja sig när det behövdes som mest och publiken, inte minst då White lions, bestämde sig för att göra det bästa man nånsin gjort, vilket höjde spelarna ytterligare.
Fortsätter det så, med denna magiska stämning, samtidigt som stjärnorna Fredrik Norrena, Magnus Johansson, Tony Mårtensson, Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka producerar, då kan förstås vad som helst hända.
Jo, jag skrev vad som helst. Det tryck, den medgång, de här fem magiska dagarna skapat är precis vad alla lag drömmer om.
Det svetsar samman laget, gör att alla jobbar hem när motståndarna vinner pucken, gör att alla täcker för varandra och framför allt, gör att spelarna vågar utan rädsla att misslyckas.
Att LHC skulle nå dit, till den känslan, trodde jag var omöjligt efter matchen i onsdags, då Frölunda vann med 4?3 i Cloetta center. Men då, i det mest utsatta läget, kramade man ur allt ur sina vinnarskallar. I går visade sig också den LHC-fansen fått vänta längst på - Jaroslav Hlinka.
Det var han, som haft så svårt att lyfta både i det här slutspelet och i fjolårets, som startade festen med två mål redan i första perioden. Självklart rena drömscenariot för LHC.
Nu har man lagom till semifinalspelet fått igång alla spelare, från Norrena där bak till Martin Laumann Ylven där fram, och då kommer också supermålen, de då stjärnorna lirar bort motståndet så publiken tjuter. Som när Mikael Håkanson spelade fri Magnus Johansson mitt i slottet och han avslutade med ett handledsskott i krysset.
Han kan konsten, Johansson, att få ett fullsatt Cloetta center i extas.
Det enda tråkiga med att det nu blir Djurgården i semifinal är förstås risken för bråk i och utanför arenorna. Det lär krävas enorma polisinsatser och erfarenheten säger att det inte alltid räcker. Packet som vill slåss brukar också hitta tillfällen till det, om det så krävs att man bokar tid på en bestämd plats. Låt oss hoppas på en semifinalserie lika magisk som denna kvartsfinal, då blir det en glad påsk.
I morgon börjar det.