Då, i början av november, hade systerföreningen LFC blivit svenska mästarinnor, i går var det volleybollkillarna som gjorde detsamma, vann SM efter oslagbar dramatik inför en euforisk publik i Linköpings sporthall.
Raden av fantastiska publikfester i sporthallen och Cloetta center den här våren avslutades på bästa tänkbara sätt. I åratal kommer jag minnas det LHC bjöd på i sjunde kvartsfinalen mot Frölunda, det LIBK gav i kvalet mot Mullsjö - och det LVC bjöd på i söndagens femte och avgörande SM-final mot Falkenberg.
Vilken dramatik, vilken osannolik dramatik, det blev.
Det är få klubbar man unnar en sån här framgång så mycket som LVC, tidigare Team Valla, som i så många år kämpat, och fortfarande kämpar, i skymundan av så många andra. Inte minst då mångårige ordföranden Bosse Kindgren.
Som vanligt höll han sig mest i bakgrunden, Kindgren, denna historiska eftermiddag. Under matchen stående mesta tiden uppe i ett av Sporthallens hörn, under firandet fullt sysselsatt med att plocka ned reklamskyltarna.
- 15 år har vi väntat på det här, så det är klart det känns bra. Helt fantastiskt. Att dessutom få avgöra här hemma är perfekt. Det var därför vi inte vann i fredags, sa han och log stort.
Precis som Kindgren hade jag räknat ut LVC efter de två första seten, som Falkenberg tog med 25-23 och 25-15. Då fanns ingenting som talade för en vändning.
Men det gick, mycket tack vare Thomas Edgar, LVC:s bästa spelare under säsongen:
- Vi sa till varandra att aldrig att vi förlorar den här matchen på det här sättet. Inte här hemma, inte inför den här publiken.
Carl Ahremark, en av två egna produkter i startsexan, höll med:
- Vi spelar bra när vi måste. Under press höjer vi oss och plockar fram allt vi behöver. Det gjorde vi i dag också.
Och publiken, de 1 250 åskådarna, svarade med att låta som det dubbla och bjuda på en underbar publikfest.
Team Valla, eller LVC om ni så vill, är en förening med ett enormt hjärta och den här eftermiddagen klappade det starkare än nånsin.
Det var inte utan att även mitt idrottshjärta klappade slog extraslag när jag i segerjublet såg gamla Vallakämpar som Peter Bjurstam och Henrik Johansson med glansiga respektive sprutande ögon.
Då är idrott som bäst, när eldsjälar får sin belöning.
Passa på att njut nu allihop - ni är en av anledningarna till att Linköping nu kan kallas Guldköping.