"Jag ber bara om att få leva mitt eget liv. Jag ville aldrig vara ett föredöme."
Orden är Diego Maradonas och de inleder Patrik Sjöbergs bok "Det du inte såg".
Ledsen Patrik, men du väljer inte om du är ett föredöme, du blir ett föredöme utifrån det du säger och gör. Så nu är det bara att gilla läget, nu är du just det, mannen andra bör ta efter, som andra bör hämta mod ifrån.
Jag kan inte tänka mig ett större test av karaktären än att våga berätta att man utnyttjats sexuellt, att våga krypa ut ur den känsla av skuld och skam det tydligen medför.
"Det du inte såg" är en stark berättelse. Infernaliskt stark.
Den otrygge pojken med en stor dröm i livet, att bli bäst i världen i höjdhopp, möter tränaren som kan förverkliga hans dröm. Förblindad av sin dröm förstår han inte att tränaren, styvfadern Viljo Nousiainen, är pedofil, att han utnyttjas sexuellt. Först tre årtionden senare, våren 2009, efter en träff med norske höjdhopparen Christian Skaar Thomassen, faller allt på plats och Patrik Sjöberg inser att han varit en i raden av offer, att han nu måste berätta.
En tragisk historia idrotten måste lära av. Farligast är om idrotten sticker huvudet i sanden, om man tror att problemet inte finns. Idrottens brottsbekämpning, som historiskt mest handlat om fusk och dopning, måste röra alla sorts brott, inte minst de mot barn. Det har Patrik Sjöbergs historia lärt oss.
Det som behövs är tydliga regler och ramar, en policy i varje förening. Som den Linköpings ASS har. En klubb som lärt sig den hårda vägen och i dag har en lysande policy mot sexuella trakasserier, med bland annat uppmaningen att ledare aldrig ska lämnas ensam med en aktiv.
Förringa inte sådana riktlinjer, kan bara ett endaste barn räddas är det en stor seger för det goda.