"Idrotten tar ett orimligt stort ansvar"

Tålamodet börjar tryta hos många idrottsföreningar. Och jag måste säga att jag förstår dem. Publikstoppet som fortfarande råder är orimligt och ologiskt.

Läktarna gapar fortfarande tomma på många idrottsarenor, medan resten av samhället mer och mer återgår till det normala. På köpcentret Gekås i Ullared vittnar många människor om stor trängsel de senaste veckorna.

Läktarna gapar fortfarande tomma på många idrottsarenor, medan resten av samhället mer och mer återgår till det normala. På köpcentret Gekås i Ullared vittnar många människor om stor trängsel de senaste veckorna.

Foto: Bildbyrån/TT

Sport2020-07-21 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är många som pratar om märkliga scener när tusentals människor trängs inne på Gekås i Ullared samtidigt som det är helt tomt på idrottsarenornas läktare.

Det är orimligt och en konsekvens av en stelbent lagstiftning där tolkningen av vad som är en allmän sammankomst slagit stenhårt mot många idrottsföreningar.

Jag satt under söndagen på en nästintill folktom Linköping arena och såg LFC vinna med 1-0. Ingen publik släpps in på arenan, 7 400 sittplatser står tomma i eftermiddagssolen.

Samtidigt trängs folk på uteserveringarna vid Stora torget, med armlängds lucka mellan varandra.

Förklara det rimliga i det.

Jag ska senare i veckan bevaka Drag Revival vid Mantorp park, en dragracingtävling som enligt polistillståndet får ta emot 1 000 deltagare i form av förare, mekaniker och anhöriga. Men inte en enda person får sitta på läktaren med 3 500 platser.

Är det rimligt?

Idrotten får ta ett orimligt stort ansvar för den smittspridning som nu verkar ha tappat ordentlig fart. Då är det också dags att lätta på restriktionerna för idrotten.

Just nu är det Svensk Elitfotboll (SEF) som mest högljutt efterlyser dialog med de som bestämmer. Bra där, men för mig är det fel part. Den serie som kräver mest för en hållbar lösning är herrallsvenskan i fotboll som ofta fyller sina arenor till sista plats. Riksidrottsförbundet borde istället prata för alla sina specialidrotter, främst de mindre där det är enkelt att med små medel få till en logisk begränsning och social distans som råder i samhället i övrigt.

Under tiden skyller myndigheter och politiker på varandra. Folkhälsomyndigheten (FHM) säger att "det är en konsekvens av hur lagen är konstruerad".

Inrikesministern Mikael Damberg (s) svarar i ett mejl: "Innan förordningen ändras är det viktigt att invänta nya bedömningar av folkhälsomyndigheten"

Jag blir dessutom orolig när Björn Eriksson, ordförande vid Riksidrottsförbundet (RF), på deras hemsida uttalar sig i frågan med att "Vi måste göra vårt och stå sida vid sida med alla andra". 

Men det är ju det idrotten inte gör. Man begränsas mycket hårdare än alla andra. Det borde Björn Eriksson se och kämpa för att lösa.

RF skriver att nästa avstämning med FHM är så flytande i tiden som i augusti. Början av augusti eller i slutet av samma månad? Inget vet. 

Och från idrottsminister Amanda Lind (mp) hörs fortfarande inte ett ljud.