Glädje, visst, men också en hel del ilska hos mig över hur tjejerna misshandlats av Svenska fotbollsförbundet. Medan förbundsgubbarna i veckan haft fullt sjå att boka hotellrum i Göteborg, till guldmatchen IFK-AIK, spelade damerna sin avgörande omgång uppdelad på lördag och söndag.
Skulle det hänt herrarna? Knappast.
En sak är att intresset bland åskådare skiljer sig, det är inte konstigt, en del tycker damallsvenskan är roligare, andra, som jag, tycker herrallsvenskan är häftigare. Men att förbundet gör sådan stor skillnad på sina egna arrangemang, sina främsta ligor, är lika upprörande som oproffsigt.
Lagrell och gubbarna bestal LFC-tjejerna på att få guldfira inför 2 700 Linköpingsbor efter den fantastiska 4?0-matchen i lördags, då man mosade Umeå. Den största förloraren är inte LFC eller dess supportrar, det är förbundet själv som med detta agerande sänkte statusen på sin damliga ytterligare.
Den uppenbara lösningen hade varit att flytta matcherna till gemensam tid när man såg att det kunde avgöras redan den gångna helgen.
I stället slutade det med att bara halva startelvan, tillsammans med några andra runt laget, satt och följde avgörandet via Internet och telefon på krogen Pitcher´s. Lagkaptenen Charlotte Rohlin var inte där, hon fick veta det via sms hemma i lägenheten, där hon såg på herrarnas guldavgörande med sambon.
Låt oss dock strunta i Lagrell och hans tomtar ett tag, i stället se på det roliga, se hur LFC blev bäst i Sverige.
Det är inte länge sedan tjejerna i Umeå IK sågs som oantastliga. Ett lag fullt av landslagstjejer, där Marta, Hanna Ljungberg, Malin Moström och Hanna Marklund lekte vecka efter vecka.
Sedan hände något.
En kaxig uppstickare från Linköping utmanade, sa att guld var målet, att Umeå skulle ned från tronen.
Många log, på samma sätt som när en hockeyförening från samma stad en gång uttalade en liknande oblyg vision.
I dag är det i Linköping landslagsstjärnorna trängs. Marklund, Moström, Ljungberg och Marta i norr har bytts mot Rohlin, Seger, Landström och Asllani i söder.
Tronskiftet är genomfört, Linköping har SM-guldet. Stadens första i fotbollssammanhang, där herrarna släppte damerna först, inte av artighet, mer som resultatet av inkompetens och dålig samarbetsförmåga.
Som tur är slumpade det sig så att systerföreningen LHC spelade match på söndagskvällen, vilket blev ett ypperligt tillfälle att fira LFC-spelarna, trots förbundets fadäs. Inte för att alla var där. Tränare Magnus Wikman var i Uppsala och Jessica Landström i Stockholm. Till exempel.
Men hjärtat var där. Alla lag behöver ett hjärta och i LFC heter det Charlotte Rohlin. Kentytjejen som varit föreningen trogen hela karriären. Det var inte utan att mitt idrottshjärta pulserade extra när hon tog emot hyllningarna från de 6 416 på läktarna. Coolt också att hon blir kvar i laget. Tänk om även Faith Ikidi, Sara Larsson, Petra Larsson, Jessica Landström och Kosovare Asllani blir det.
Då är det inte bara ett tronskifte vi sett -- då är det början på en ny storhetstid.
***
AIK svenska mästare. Jag gillar verkligen hur Gnaget ihop det i år. Stark lagmoral, hundraprocentiga arbetsinsatser, tät defensiv och skön, enad kaxighet utåt. Det har luktat vinnare om laget i flera månader.