Inget konstigt med det.
Förlust mot Holland (1-4) på Amsterdam stadion är inget att skämmas för - om det inte vore för att den är resultatet av en hybris som tycks ha drabbat hela fotbollsnationen Sverige under det rekordlånga uppsnacket.
- Vi måste våga vara offensiva, spela ut, sa någon.
- Vi får inte åka ned och lägga oss på försvar, sa en annan.
- Tjenare, säger jag.
Borta mot Holland måste man tänka Lagerbäck.
Spela efter resurserna.
I Sveriges fall är resurserna en bunt europeiska medelmåttor och en världsspelare.
Knappast ett gäng som spelar ut ett av världens bästa landslag, speciellt inte på deras hemmaplan. Möjligen hade svenskarna med en perfekt försvarsinsats kunnat kämpa sig till en poäng, kanske till och med kontrat sig till en skrällseger.
Men lira ut Holland i Amsterdam?
Herregud, vakna Sverige - bota hybrisen å det snaraste.
Erik Hamrén är en frisk fläkt, med en fräschare syn på fotboll och mänskligt umgänge än sin företrädare, men han har inte över en natt gjort Sverige till en världsnation.
På bortaplan mot de stora landslagen måste Sverige i många år framöver spela smart och disciplinerat, inte snyggt och chansartat.
När jag ser de blågula rasa ihop som i går saknar jag vinnarskallen Fredrik Ljungberg som mest. Med sin smartness och inställning var han pelaren lagkamraterna lutade sig emot, som de tittade på och drogs med av.
På så sätt hade Ljungberg samma effekt på sin omgivning som Fredrik Norrena har i Linköpings HC.
Till den nivån har dagens kapten och stjärna, ZlatanIbrahimovic, en bra bit kvar.
***
På tal om Norrena: Jag var på LHC-Djurgården innan EM-kvalet. Vi var inte många där, men de 5 425 tappra gjorde verkligen sitt bästa för att hålla tryck i chokladboden och efter en usel första period gjorde även LHC-spelarna det.
Resten såg ut som många gånger förr den här säsongen: Slit, slit, slit, trötta motståndare - och LHC-seger. En arbetsmoral lika imponerande som effektiv, inte minst när den från och med nästa vecka kryddas med tre tjeckiska stjärnor.
Med Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac i laget tar jag för givet att det möbleras om i de två toppformationerna. Den nuvarande förstakedjan, med Patrik Zackrisson mellan Mikael Håkanson och Andreas Jämtin, är visserligen riktigt bra i numerärt överläge, men i spel fem mot fem producerar trion på tok för lite, bara 3 av 15 LHC-mål så här långt.
Alla formationer har sina roller och förstakedjans roll är alltid att producera.
Nästa vecka vill jag därför se Zackrisson mellan Jämtin och Hlinka och Erik Lindhagen mellan Håkanson och Hlavac. Det är höstens succéman Lindhagen värd, även om det spräcker hans nuvarande så starka kedja med Matt Murley och Andreas Molinder, som tillsammans gjort hälften av LHC:s 15 mål i spel fem mot fem.
Murleys framtid i LHC känns som en ren ekonomisk fråga. Han är bättre än många lagkamrater, men troligen för dyr för att spela i tredjeformationen, som lär bli hans plats.