Det finns inget som skapar sådana fester i en stad, som sluter samman dess medborgare så effektfullt, som får dem att skrika ut all sin novembertristess så högt, som ett framgångsrikt idrottslag.
I Linköping heter det laget LHC.
På måndagskvällen fick klubben cirka 8 000 människor att sväva hem från Cloetta center i ett lyckorus. 8 414 var där, fick alla del av hockeyfesten, men HV-fansen gick knappast hem glada.
Inte efter att ha sett Tony Mårtensson och Jaroslav Hlinka lira damaskerna av HV-spelarna.
Hlinkas förarbete till Hlavacs 3?1 och Fernholms 5?2 var två tillfällen för folk att tjuta av glädje. Mårtenssons och Mikael Håkansons till Jan Hlavacs 3?1 ett annat.
Det är då, när jag ser Cloetta center i extas, som jag förstår LHC:s betydelse för Linköping som stad.
Att se stadens hjältar briljera som i går - inte minst då stadens egna söner Christian Engstrand och Magnus Johansson, som båda fått sin hockeyfostran i gamla Stånkan, under de numer nedtagna anskrämliga flaggorna - väcker stolthet, framtidstro och det kanske viktigaste av allt: ren och skär ufori.
De som inte bryr sig om idrott har nog lika svårt att förstå dessa effekters betydelse, men för oss som bryr oss kan de inte förringas.
Det är ungefär som när Linköpingssonen Lasse Winnerbäck får samma arena att gunga. Med en väsentlig skillnad: LHC gör det gång på gång på gång, Winnerbäck högst en gång per år.
För er som vill ta del av denna fest gäller det att passa på. Idrotten är föränderlig och ingen vet hur länge LHC bjuder på sådana uppvisningar som måndagskvällens.
Hlinka, Hlavac och Mårtensson får mig ofta att känna att de är för bra för elitserien.
Men så är det inte, de är här just nu, de underhåller de som vill se, vecka efter vecka, i en hall nära dig.
Så om du älskar idrott - var där.