Säg förlängning till en LHC-are och han ställer sig darrig i egen zon och väntar på motståndarna.
Varför har jag ingen aning om, men så har det varit sedan 23 mars 2007, då laget tog senaste slutspelssegern i förlängning, borta mot Färjestad.
Det är självklart ingen tillfällighet. Alla som följer LHC kan se skillnaden på laget under ordinarie tid och förlängning. Från aggressivt och smart till passivt och osäkert, bara för att det står en fyra på jumbotronens periodkolumn.
Jag tror slutspelsförlängningarna har blivit tydligaste tecknet på att det saknas vinnarkultur i LHC.
Att det gör det är inget konstigt, med tanke på föreningens ringa elitserieerfarenhet. Att vinnarkultur sitter i väggarna är mer än bara en klyscha. Åk till Karlstad, gå runt i Löfbergs lila arena, om ni undrar vad jag menar. Det är samma tunga lag som år efter år tar hem SM-bucklan och det tar tid att ta sig in i den skaran. Lång tid.
LHC är på väg. Utan tvivel. Sjunde raka slutspelet är inte heller en tillfällighet. Men när det bränner till behövs uppenbarligen fler vinnarskallar, både på isen och i båset. Fler som vet vad som krävs för att vinna och som dessutom är villiga att göra det.
LHC:s chans i den här semifinalserien tycks nu vara att spela bort Djurgården under ordinarie tid. Blir det förlängning kan vi nog räkna med att det ser ut som i går, då LHC med tre bra perioder bakom sig klev ut till fjärde och blev tillbakatryckta från första sekunden.
Men fortsätter Fredrik Norrena storspela, som han gjort det här slutspelet, och övriga laget jobba som i de senaste matcherna, då finns definitivt chansen.
Frågan är om LHC orkar. De gjorde det i kvarten, vann tre raka matcher mot Frölunda, men att göra det en gång till, den här gången med två bortamatcher, kommer pröva lagets moral till det yttersta.
Moralen är annars det jag imponerats mest av i LHC på sistone. Spelare som Martin Laumann Ylven, Viktor Ekbom, Erik Andersson, Daniel Fernholm, Sebastian Karlsson och Joakim Eriksson har gjort precis vad alla måste göra i ett slutspel, höjt sig och presterat säsongens bästa spel.
Att då inte laget som enhet gör det måste vara enormt frustrerande för alla runt laget.
? ? ?
Kul med ännu en hockeyfest. Den här gången i Globen med Sveriges bästa klack som stämningshöjare.
Det är verkligen spel mot ett mål just nu i idrotts-Sveriges match Ishockey mot Fotboll.
När Lars-Åke Lagrell gör allt för att förstöra fotbollsallsvenskan med jordåkrar till planer, felstudsar till spel och knappt några mål alls, så bjuder hockeyn på fest efter fest inför, med fotbollens mått mätt, enorma publiksiffror.
Fortsätter Lagrell så här så förstör han varumärket allsvenskan för åratal framöver. Och framför allt kommer han knappt hinna reparera det under sin tid som fotbollsbas.
Hade Lagrell varit hockeybas hade han nog erbjudit elitseriepremiär till Valborg, slutspelsstart till midsommarafton och SM-final lagom till kräftfisket.
Det bästa Lagrell kan göra är att göra ett studiebesök på en hockeyarena, se hur idrott ska vara, vilken inramning den ska ha, eller titta på gamla dvd-er från tiden då allsvenskan spelades på rätt årstid.
Gör det innan det är för sent, Lars-Åke.
christer.kustvik@corren.se
Sportchef · 013-28 01 73