Efter måndagskvällens 4?3 mot Rögle, en riktigt blek LHC-insats, är jag säker.
Vinner laget till och med när så många vill så lite, som mot Rögle, då blir laget ostoppbart när alla vill maximalt i slutspelet.
Jag och många med mig har varnat för HV71, och gör det fortfarande, men för mig känns det givet med guldfirande i Linköping till våren.
Det finns många skäl till det. Det främsta är enkelt. LHC har det bästa laget. Framför allt har laget flest matchavgörande toppspelare. Inget lag kan rada upp så många namn som Magnus Johansson, Tony Mårtensson, Jan Hlavac, Mikael Håkanson, Patrik Zackrisson, Andreas Jämtin och Jaroslav Hlinka.
HV71 har nästan lika många, Färjestad betydligt färre, Djurgården och Frölunda likaså.
Ett annat skäl, ett tungt sådant, är den tabell som visar sig om man sätter ihop de matcher LHC och toppkonkurrenten HV spelat sedan de fick fulla lag, alltså i första hand sedan LHC fick sina tjecker.
På de 21 matcherna har LHC tagit 47 poäng, gjort 81 mål och bara släppt in 40. Att jämföra med HV71 som på 20 matcher under samma period tagit 37 poäng med den betydligt beskedligare målskillnaden 68?52.
LHC är Sveriges bästa lag just nu och kommer så vara även i slutspelet. Bara stjärnorna förblir skadefria.
Idiot, säger kanske någon, att jag basunerar ut detta redan innan årets slut, med 22 matcher kvar av grundserien.
Må så vara, men jag rår inte för alla mina vibbar, både de i magen och de i huvudet.
En annan stor anledning till min säkerhet är en enskild spelare. För det var länge sedan jag såg en spelare ha en sådan stor inverkan på ett lag som Magnus Johansson har på vinterns LHC.
Mina superlativ är nästan slut för att beskriva han spel i elitserien. Det sköna med Stureforssonen är att han alltid spelat på samma sätt, alltid med samma lugn, smartness och känsla, oavsett om det handlat om division 2 eller VM. Det är det som talar för att han även klarar OS i Vancouver.
Han är speciell Johansson, har alltid varit, kommer alltid vara. En av de mer sansade idrottsmän jag träffat. Första gången jag la märke till det var 1992, då jag följde LHC nära under en veckas träningsvecka i Prag.
Där, bland alla ynglingar som klubben tvingats lyfta in i A-laget, strosade en 18-åring omkring som en outtalad ledare. Gjorde inget speciellt, var bara sitt vanliga lugna jag, både på och utanför isen, med en pondus som spred sig i hela laget.
Så outtalad var han förresten inte, självklart blev han en rekordung lagkapten.
Sedan har han blivit bättre med åren. Lyfte enormt i Frölunda, höjde sig ytterligare i Tre Kronor och LHC, sedan även i NHL och Ryssland. Tillbaka i moderklubben är han nu bättre än någonsin.
Magnus Johansson är en guldmakare.
Det har han visat i Göteborg, i vår är det dags för Linköping.
***
Jag hoppas ni noterade Patrik Zackrissons och Andreas Jämtins arbetsinsatser i går. När stjärnorna väljer att glida jobbar de alltid för fullt. Underbart att se.
***
Magnus Johansson i all ära, men det blir Jan Hlavac som skjuter hem guldet i vår. Som han hittat rätt. Jag som trodde Jukka Voutilainen var elitseriens obestridde målkung.
***
Även om LHC-spelarna och andra vidhåller att vinterns framgångar inte är tränare Slavomir Leners förtjänst vill jag ändå fortsätta hylla tjecken.
Det är ju alltid tränarens fel när det går dåligt, då måste han väl ändå han stor del i när det går bra, som för LHC de senaste två månaderna?
Lener är väl värd en guldmustasch i vår.