Den var vacker då och har bara blivit skönare med åren. Bågarna är Gucci, den perfekta designen för ett nyfiket öga.
Vi möttes redan 1956.
Men det var inte bara utseendet jag förälskade mig i. Dess inre tog mig med storm, utvecklade min självkänsla och kanske första mötet blev avgörande för mitt senare yrkesval.
Som spinkig yngling strax före tonåren öppnades dörren och jag försvann i ett stort hav av kärlek, hat och svett, frustration och kanske någon tår.
Och vi träffas fortfarande.
Jag kommer och går, kan man säga.
Sporthallen 50 år.
Tänk vad tiden går.
Det känns som i går när jag med ledsna ögon märkte att bollen var för stor och handen för liten. Jag hade nyss börjat mellanstadiet på Kungsbergsskolan, en skola med en gymnastiksal liten som den tidens utedass.
Hoppade vi bock slog vi i väggen.
Kasta boll var omöjligt.
Ni kan säkert förstå den längtan och den förväntan som gladde ett litet barn som i fortsättningen skulle få ha sin skolgymnastik i Linköpings vackraste och nyaste byggnad, den med bågarna, den med källarlokalen utan luft där jag senare tillbringade tio, tolv år av mitt liv.
Året var 1956 och jag höll i en handboll för första gången i mitt unga liv.
Besvikelsen blev hjärtskärande. Dagdrömmeriet om alla mål jag skulle göra blev till ett omruskat uppvaknande; handen var för liten, bollen var för hal och jag kunde inte få grepp så mycket att jag fick i väg något skott.
Hur jag sen hamnade i källaren är jag inte riktigt klar över.
Men där hamnade jag och den trappan ner vandrade jag så många gånger i så många år att det kändes som att komma hem.
Där nere fick jag också min första blåtira.
Där nere svettades jag med salt på kroppen och dubbla träningsoveraller i en bastu timme efter timme för att ur min magra kropp ta bort, två, tre och ibland upp till fem kilo. Då var det en del av mitt liv som boxare, idag låter det fruktansvärt.
Där mötte jag också kamratskap, ödmjukhet, där lärde jag mig att ta ansvar och att bli vuxen och där träffade jag Kurt Svensson, min tränare. Den största av alla 100 000-tals ideella ledare i vårt land som gjorde idrotten till vår största folkrörelse.
Störst i mina ögon vill säga.
Alla som idrottat har nog haft sin Kurt.
Och var det inte träning var jag i Sporthallen ändå.
Jo, jag såg Tommy Steele och hade vikt upp stövelskaften där det stod Elvis präntat med svart bläck. Som nybliven svensk nybörjarmästare stod jag öga mot öga och handske mot handske med Floyd Patterson och jag har sprungit skiträdd i ringen inför över 2000 människor när jag som 16-åring av misstag matchades mot en mycket bra amerikansk armémästare.
De senaste 36 åren har Sporthallen varit min arbetsplats.
Det var så jag träffade Georg Funqvist. Han gjorde Saabs första mål i handbollsallsvenskan på 60-talet och i lördags gjorde han det gamla mästarlagets enda mål i mötet mot sina betydligt yngre kollegor när 50-åringen firades med musikkår och uppvisningar av både nostalgisk karaktär och yngre förmågor i handboll, volleyboll, basket, innebandy, pingis, boxning, bowling - ja all den idrott som 50-åringen haft sin hand över.
Saabhandbollen var så stor så länge att Linköping la bort "titlarna" med spelarna. Det var Lurch, Knoppen, Blöta, Lappen, Funkan. . . undrar om folk egentligen visste vad de hette?
Och stora är de fortfarande.
Det var inte många åskådarplatser som var tomma när de visade upp sig i lördags.
Basketen hade sin glansperiod. Den största bollartisten vi sett i vår stad, Ken Washington, räckte för att göra IFK Linköping till ett svenskt topplag.
Journalistiskt var den tiden en plåga.
Det var Ken att skriva om, ingen annan. Om man nu inte ville vara elak.
Volleybollen har sin storhetstid nu.
Och alla skolidrotter som tar plats i hallen har alltid sin tid.
Undrar ändå om inte boxarna nått störst framgång under de 50 åren? Och det är ingen patsinlaga. 33 SM-guld har det blivit till IFK Linköping sedan 1956, 11 ungdoms- 12 junior- och 10 seniorguld.
Om framtiden?
Ja, skönheten består som alla kan se. Och lördagen med fullt pådrag från alla tänkbara sporter lovade att hålla detta vackra hus vid Hamngatan vid liv under åtskilliga år framöver.
När jag satt där och tittade på Funkan, Lappen, Pierre Thorsson, Magnus Andersson och handbollsgubbarna förstod jag hur mycket jag saknade topphandbollen, den första riktiga elitidrotten i Linköping.
Kanske Linköpings HK kan stilla min längtan om några år?
Framför serveringen precis innan jag lämnade Sporthallen för den här gången väcktes minnet: Ett glas med lika delar iskall Naranja (apelsindricka) och wichyvatten.
Det var med den drinken jag släckte törsten efter alla träningarna.