Kvällen blev en uppvisning i frånvarande stjärnor, toppat med ett smaklöst hånande av Norge.
Det sistnämnda, främst då den pinsamma låten framförd av Magnus Uggla, skriven av Calle Norlén, var det mest malplacerade jag skådat i galasammanhang. Vem kom på idén att slösa tid på att så plumpt håna Norge i en gala för svensk idrott?
Tillställningar som idrottsgalan bygger på känslor - bland pristagare, nominerade, publik och tv-tittare. Finns inga pristagare på plats, då blir det heller inga känslor, då förblir vi alla oberörda, förutom möjligen några tårögda anhöriga på plats för att ta emot priser åt de frånvarande.
En gala om idrottsåret 2009 utan Helena Jonsson, Zlatan Ibrahimovic och Robin Söderling blir självklart pannkaka. Vem trodde annat?
Kvällen borde ha ägnats åt hyllning efter hyllning av nämnda trio, sköna leenden, stående ovationer och kanske till och med några glädjetårar. Det är ju hela galakonceptet. Fungerar inte det måste man tänka om, hitta något annat som fungerar, något som lockar stjärnorna.
Att som nu frossa i tråkiga tal och ointressanta prisutdelningar, blandat med artister som gick att boka i går eftermiddag, håller inte bara för att det är licensbetald public service-tv som sänder. SVT är ju numer bäst på folklig tv-underhållning, med allt från "Melodifestivalen", "Allsång på Skansen" och "På spåret" till "Så ska det låta" och "Mästarnas mästare" - då håller det inte att producera så här undermåliga idrottsgalor. Det är under Sveriges televisions värdighet.
Är jag för negativ? Tråkigt gnällig? Jaaa! säger några av er. Visst, jag förstår att det finns folk som tycker det är gulligt nog att Carolina Klüft och prins Carl Philip dyker upp i samma gala, som slår sig på knäna i skrattanfall när Lagerbäck till slut når sin fantastiska poäng.
Men ni är inte tillräckligt många.
Det här var utan tvekan Sveriges sämsta idrottsgala genom tiderna.
Mina personliga favoriter Helena Jonsson och Zlatan Ibrahimovic hade varit värda minutlånga ovationer. Få svenska idrottare är så jordnära och sympatiska som Helena, många är det när tv-kamerorna är på, färre när de stängts av, och få är så stora som Zlatan, bollkonstnären från Rosengård som är värd ett mycket bättre landslag än det blågula.
Klart att Helena Jonsson vann Jerringpriset.
Zlatan i all ära, men lika folkkär som sköna Helena blir han aldrig.