Varje år är det samma sak, åtminstone en gång. Vi tramsar och flamsar och ramlar nästan ner i varandras skrattgropar. Men vad skrattar vi åt?
Jo friidrotten.
Inte för att vi tycker den är fånig, absolut inte. Tvärtom. Vi skrattar åt våra egna tillkortakommanden i denna svåra idrott. Och vi skrattar alltid när vi är flera som tillsammans tittar på någon av de första sändningarna för året från de stora Grand Prix-tävlingarna. För mitt i all vår beundran för alla fantastiska hopp och kast och löpningar kommer vi på hur urusla vi själva är i de grenar vi tittar på. Och så kommer snacket igång.
När jag gick i plugget hoppade jag 1,55 i höjd, säger en.
Ha, det var väl inget, säger en annan, jag hoppade 1,56.
Respekt, säger jag som bara nådde 1,47.
Sedan skrattar vi tillsammans och drömmer oss bort till DM-tävlingar där ingen ställer upp och vi anmäler oss i sista stund och tar hem mycket oväntade DM-guld i kula, tresteg, och något mer som ingen annan har anmält sig till. Och sen blir vi omskrivna i tidningen och bara därför uppmärksammas vi av TV4 och jag blir intervjuad av Steffo Törnquist i soffan och får dricka vin fastän klockan bara är halv åtta på morgonen.
Tjenare Jörgen, säger han, kommer du ihåg när vi gick upp i division 1 i hockey-bockey?
(Steffo jobbade nämligen på Corren då och var lika flink med bandyklubban som med skrivmaskinstangenterna vill jag minnas. På den tiden använde man skrivmaskiner, datorer fanns men var så stora att för en enda krävdes ett rum på 54 kvadrat eller så).
Om, säger jag, och så pratar vi om det ett tag tills han måste prata med en trissvinnare. Men vinnaren har inte kommit så då får jag rycka in och vinner 25 000 i månaden i 25 år.
Då hoppar jag 1,57 i direktsändning och skrattar sen hela vägen till banken.