En stor människa, en stor målvakt, är borta.
En ovanligt vanlig målvakt.
- Du vet hur målvakter är, brukar tränare och utespelare säga om sina målvakter och deras speciella kynne.
Men aldrig om Stefan Liv. Han hade tid för alla, alltid cool - alltid sitt genomtrevliga jag mot alla.
Jag kände inte Stefan, intervjuade honom bara ett fåtal gånger, ändå kände jag alltid starkt för honom, så som man gör med trevliga, charmiga människor man mött.
Så var det, man behövde inte känna Stefan för att ta honom till sitt hjärta, det räckte att träffa honom någon enstaka gång.
Det är därför så många gråter i dag, alla som någon gång mött Stefan Liv har sorg.
Visst kan man skriva om hockey, det var ju där han gjorde sig känd, med OS- och VM-guld samma år, 2006, och tre SM-guld med HV71, men för mig känns det bara futtigt en sån här dag.
Mina tankar domineras dels av synen av en leende, cool kille, med toppluva på huvudet, soft lutandes mot en betongvägg i någon ishallskorridor, dels av den mardröm hans nära och kära går igenom just nu.
Jag kan aldrig förstå den mardrömmen, bara önska dem all värme som kan ges.
Tack för allt Stefan Liv - för mig kommer du alltid vara en av idrottens skönaste snubbar.