Nästa år vill jag se någon helt annat i LHC:s bås, någon jag skrev om redan i höstas, 23 oktober, efter att Skellefteå spelat i Cloetta center:
"Jag är enormt imponerad av Skellefteås lagbygge, hur alla offrar sig hänsynslöst för varandra, och jag tror laget kan nå semi precis som LHC. Nästa år vill jag se byggmästaren själv, Hans Särkijärvi, i det andra båset - där Lener står nu."
Jag är trött på glamourhockey a`la Jaroslav Hlinka. Den funkar inte i slutspel. För några år sedan såg vi smart hockey i Linköping, när Jan Karlsson tog LHC till två finaler 2007 och 2008, men nu längtar jag mer efter gnuggarhockey a`la Skellefteå och Djurgården.
Vad passar då bättre än en järnkamin född i Kiruna? En tjurig 53-årig norrlänning som som spelare på 70- och 80-talet gjorde sig känd i Djurgården och Södertälje att åka med samma fart åt båda hållen. Det vore något att se i LHC. Se LHC förvandlas till ett lag där alla kör järnet fram - och tillbaka. Där det inte är okej att glida tillbaka, där alla måste ge allt i varje närkamp för att hålla sin plats.
Det är ju inte bekräftat att Hans Särkijärvi tar över efter Lener, men jag hoppas att jag och alla andra som spekulerat om det får rätt.
Så som han lyckats med Skellefteå, och det spelarmaterialet han haft där senaste två åren, då laget nått semifinal, är ruggigt imponerande.
Lener då? Visst, det är många som klagar på hans sätt att coacha, hur han skvätter ut spelarna huller om buller, men för mig är det stora problemet att han så sällan lyckas skapa den riktiga desperationen i laget. Det är sällan man ser Leners lag åka ut och köra över motståndarna från start.
Annars är det självklart lätt att stundtals tjusas av glamourhockeyn, när man i trettonde omgången leker med Södertälje. Det är vi många som gjort den gångna säsongen.
Problemet är att det aldrig är den hockeyn som vinner SM-guld.
I slutspelet är känslor och moral och ett enkelt, disciplinerat spel så mycket viktigare.
Det kändes typiskt Leners LHC när Hlinka och Jan Hlavac i slutet bjöd på ett urläckert 5?1-mål efter att under de tidigare 55 minuterna vikit ned sig fullständigt.
Nej, fram för nya tider i LHC. En förlorad semifinal är inget för klubben och fansen att gråta över, ta det positiva med er och späd på med mycket känslor, tuffhet och passion.
Uppstickaren LHC har trots allt etablerat sig i Sverigetoppen och kan nu bara LHC-ledningen ta ansvar för ekonomin, och sakta men säkert bygga på sitt egna kapital igen, så som man gjorde tidigare under så många framgångsrika år, är jag säker på att den sportsliga nivån en dag räcker hela vägen.
Under tiden gäller det att, både på och utanför banan, undvika fartblindhet, iver och vilda chansningar.
Gör man det är Linköpings HC:s framtid mycket ljus.