Det här är nutid.
Här lever klyschor som "tur och otur jämnar ut sig" och "tur förtjänar man".
Här står Henke Larsson nån decimeter offside när han gör mål.
Här är bollen nån centimeter utanför kortlinjen innan Zlatan spelar in den till Sebastian Larsson som nickar den i mål.
Här är också gräsmattan tillräckligt blöt för att Jacob Poulsens skott ska studsa över Andreas Isakssons händer.
Här är en ny tid för svensk landslagsfotboll, fjärran från dåtidens medgång och framför allt, fjärran från nästa stora mästerskap, VM i Sydafrika.
Lars Lagerbäcks matjord är slut. Taktiken höll väl även denna kväll på Parken, Danmark pressades stundtals brutalt, men det enda blågula flyt jag såg var missflyt. Jag är, tro´t eller ej, positiv till sinnet, stundtals riktigt optimistisk, men efter att ha följt det här svenska VM-kvalet, från den miserabla 0-0-matchen i Tirana för ett drygt år sedan till lördagskvällens nordiska slag, kändes Poulsens avgörande helt logiskt. Efter det trodde jag aldrig på en svensk kvittering. Det hade varit ologiskt allt annat i detta kval.
Det var inte på Parken matjorden tog slut, hålet i Lagerbäcks ficka fanns redan i Tirana, och sedan dess har det läckt. Väl på Parken fanns inte ett korn kvar.
Skyller jag min husgud Lagerbäcks misslyckande på otur? Absolut inte. Som jag skrev, i vår nutid lever klyschan "tur förtjänar man".
Så många gånger som svenskarna blev avblåsta offside var det ingen slump att Henke blev det även vid målet. Hade Zlatan haft bättre medspelare, om passningen varit bättre, hade bollen aldrig hunnit över sidlinjen innan han slog in den till Sebastian Larsson.
Sådana tillkortakommanden kan kompenseras med tur och medgång, så som i de fem tidigare mästerskapskvalen. Men inte denna gång.
Nu blir det en fotbollsfest utan Sverige och mina tankar irrar genast tillbaka till 1980-talet, årtiondet då svensk fotboll var hemsökt av spöket Laban. Låt det stanna i mina tankar, det räckte att jag i tio år vaknade svettig varannan natt och kände mig jagad av Ingemar Erlandsson.
Nu lämnar vi snabbt nutiden, säger tack och hej till svensk fotbolls bästa förbundskapten genom tiderna, går in i framtiden, en tid mer färgad av sommarens U21-fest, med svensk gladfotboll a`la Rasmus Elm.
Då blir det ett fantastiskt 2010-tal.
***
Jag har en dröm, en dröm om en värld utan skräp, där svenska landslaget har två spelare till av Zlatans kaliber. Dani Alves i stället för Micke Nilsson och Lionel Messi i stället för Samuel Holmén. Det är min dröm.
***
Anders Svensson är inte bara trevligast i landslaget, han är också en förbannat bra balansspelare.
***
Kim Källström inledde hyggligt men visade än en gång att han inte orkar 90 minuter. Ingen tillfällighet att det var han som i 79:e minuten inte orkade ut och stöta på Poulsen vid 1-0-skottet. Dessutom slog han bort alldeles för många fasta situationer. Låt Elm ta alla.
***
Zlatan var inte klockren, men ändå bäste svensk. Jag har aldrig sett honom limma så många mottagningar i blågult. Utan dem, och alla hans skarvningar, hade Sverige haft noll anfallsspel, eftersom kantspelet inte fanns. Om Henkes offsidemål godkänts, det som Zlatan klackade fram till, hade Barcaanfallarens kväll varit fulländad.