Med nuvarande LHC-lag runt sig är han elitseriens bästa målvakt och definitivt tillräckligt bra för att föra klubben till det efterlängtade första SM-guldet.
"Bäst? Markström då?" undrar säkert någon. Visst, han är bra, riktigt bra till och med, bättre än Norrena i den totala statistiken.
Men i LHC kan man dela upp årets grundserie i två tideräkningar: före och efter Andreas Pihls och tjeckernas återkomst. Alltså till och med omgång tolv och från och med omgång tretton. I de tretton matcher Norrena spelat sedan trettonde omgången, sedan Pihl stabiliserade försvaret och Hlinka och Hlavac fick igång produktionen, snittar han 93,3 i räddningsprocent.
Klart bäst i elitserien.
Det är bara statistik, säger skeptikerna och framhåller att Norrena inte är bäst när det gäller. Det hörs förvånansvärt ofta om en målvakt med fyra finska mästerskap, ett svenskt och ett ryskt på meritlistan. Inte alla gånger som förstemålvakt, men tillräckligt för att visa att han är en vinnare.
Men han släpper in så billiga mål, gör för många tavlor, fortsätter skeptikerna. Jo, det stämmer att hans grövsta misstag är iögonfallande, men det beror på hans spelstil, att han ofta spelar långt utanför målområdet. Där, precis som på alla andra ställen på isen, sker misstag, bara att de blir mer iögonfallande.
Om man i stället noterar vilket lugn Norrenas spelstil ger försvaret, hur ofta han stannar upp motståndaranfall, startar en spelvändning, är med i uppspel som slutar i mål - då tystnar ofta skeptikerna.
Som vid Magnus Johanssons 5?0 mot SSK, då Norrena spelade upp till Mikael Håkanson som skickade vidare till Tony Mårtensson som serverade målskytten Johansson. Från mål till mål på ett par sekunder, mycket tack vare Norrena.
Han må vara lynnig, hård som den hårdaste Tichonov när lagkamraterna inte agerar som han vill, men med rätt omgivning är Norrena en fruktansvärt effektiv målvakt, både defensivt och offensivt.
Min känsla, som blir starkare för varje dag som går, är att årets LHC är just det - den perfekta omgivningen till Fredrik Norrena.