Vi får lita på att beslutsfattarna vet vad de gör när de nu släpper på restriktionerna och följer bara utvecklingen våra förhoppningar vill man ju tro att det våras för idrotten igen.
Publiktak, vaccinpass, grupper av åtta, test, återbud, inställt och uppskjutet. Ord och uttryck som vi är så förbaskat trötta på att höra och använda i rubriker och texter. Ord som vi vill förpassa till det förflutna och pandemins tunga år.
Idrotten har, som så mycket annat, tagit ordentligt med stryk under den här perioden. Klubbarna i de stora ligorna har lidit ekonomiskt och fått de största rubrikerna, men i ett bredare perspektiv ska vi vara betydligt mer oroliga för ungdomsidrotten och följderna för den.
Jag är själv tränare för ett flicklag i fotboll och har på nära håll sett hur ungdomsidrotten påverkats. Vi, i "mitt" lag, har klarat oss helt okej med beundransvärda spelare som kämpat på bland restriktioner och förbud. Vi har "överlevt" och finns kvar som lag. Man ska vara väldigt glad för det i dessa dagar.
Andra har också kämpat på tappert i motvinden, men det har inte hjälpt ändå. Det har varit för många spelare (och ledare för all del) som tappat sugen, som slutat, och lagen har tynat bort i pandemins spår. Sånt har ju hänt tidigare också, förstås, men under pandemin har idrottens alla glädjeämnen varit allt svårare att finna och det har kostat. Även de individuella idrotterna har självklart varit i samma situation och med minimalt med tävlingar har det varit motigt och ibland tröstlöst att exempelvis gå till längdhoppsgropen i ösregn. De starkaste, med mest glöd och uppbackning, har säkert bitit ihop och kört vidare, men alla de som befunnit sig på "gränsen" har valt några timmar med mobilen istället för den fysiska aktiviteten och idrottens gemenskap.
Statistik från 2021 (RF) berättar att exempelvis handbollen tappat mellan 30-40 procent av sina deltagartillfällen på två år (för 6-17-åringar) och mönstret känns igen i många idrotter. Och med förlorade match/träningstillfällen följer spelare som tröttnar och tappar gnistan. Som slutar. Som inte rör på sig i samma utsträckning.
Det kommer att ta tid för föreningarna, och folkhälsan i stort, att återhämta sig efter det här. Misstänker jag. Miljarder som utlovats i stöd till idrottsrörelsen kommer att underlätta, men det finns andra värden som blir minst lika viktiga på resan "tillbaka".
Vi kan ju alltid börja i omklädningsrummen. För det är ju där den riktiga gemenskapen kan frodas, inte minst i tonåren, och där ett snick-snack i 20 minuter, före eller efter träningen, kan ge vänner för livet. Och där en livslång kärlek till idrotten kan stärkas när livets övriga frestelser kommer och konkurrerar. Som det varit under de här åren så har man i många fall och idrotter, av kända skäl, samlats två minuter före träningen, knutit sina skor/skridskor och sedan gett sig ut på planen/arenan. Samma sak efter träningen. Pang, bom så har alla varit borta. För det är ju så det blir när omklädningsrummen inte är den givna samlingsplatsen.
Risken finns förstås att vanda mönster lever vidare, men där hoppas jag att ledare/föräldrar tar sitt "ansvar" och återuppväcker omklädningsrummens betydelse.
Tomrummet efter ett rikligt utbud av cuper och läger har också varit stort, stort. Tänk efter själv, visst kommer några av dina bästa, unga idrottsminnen från ett läger eller en cup, från en punkterad luftmadrass eller ett cupdisco? Idrottens fantastiska mervärden har varit så saknade under de här åren. Snälla, låt oss ta tillbaka dem nu.