Hösten är här. Det märks. Tydligt. Efter 35 mil i regn och rusk svängde jag in i Ängelholm och just där och då visade sig till slut lite blå himmel genom alla regntunga skyar. Det slog mig att möjligen också LHC skulle hitta ur mörkret några timmar senare.
Men inte.
Vad det blev?
Ännu mörkare.
Visst, man kan säga att en poäng på bortaplan inte är så illa pinkat, men för andra matchen i rad tappades det en ledning mot ett motstånd som borde ha besegrats. Är det något som är en färskvara och som kan sina snabbt i elitidrott, så är det självförtroende. Förlust igen mot Brynäs på lördag och en och annan kommer att börja tala om kris.
Med uddamålsledning inför slutperioden handlade det om LHC den här gången skulle våga att spela för seger – eller som mot Färjestad senast mer för att inte förlora. Det började bra med några bra byten, men så kvitterade Christoffer Liljewall och . . . ja, resten vet ni.
Det hände i stort sett ingenting under fem minuters numerärt överläge sedan Mathis Olimb knätacklats fult. Märkligt var att Olimb, trots att det tydligt syntes att han inte kunde röra sig ordentligt, ett par gånger om skickades in på isen för att spela.
Det borde han inte ha fått.
En gång kanske, men inte tre.
Jag vet inte hur det uppfattades, men jag tolkade det som ett underbetyg till de övriga, även om det så klart att fortsätta med intränade power play-formationer. Men där förstod jag inte riktigt hur Dan Tangnes och övriga i ledarstaben tänkte. Det var en gyllene chans att avgöra som till viss del coachades bort.
Välmeriterade duon Olimb och Niclas Bergfors har värvats med tunga förväntningar på sina axlar, men har så här långt i serien egentligen inte visat någonting utan mest varit inne på mål bakåt. Det duger inte.
Efter utvisningen fick inte Olimb spela för att han var skadad och Bergfors bänkades till vad som blev sista bytet i förlängningen när han inte hann med när Bryan Lerg åkte igenom och avgjorde.
Det kändes på sitt sätt rätt typiskt.
Nu skapade transatlantkedjan en del (det ska den göra när nu de offensiva äggen placerats i samma korg) och även linan med Niklas Persson, Emil Sylvegård och Vilmos Gallo (framförallt han) såg rätt pigg ut.
Men mer krävs för att bli ett vinnarlag
Mest positivt: backspelet såg trots allt bättre ut och defensiva krafter som Eddie Larsson och Anton Karlsson svarade för höstens vassaste insatser.
Bara två poäng insamlade och det är klart att det oroar, även om det återstår 48 omgångar.
Det finns två alternativ.
Det optimistiska säger att så många kan inte ha haft så fel, det är mycket nytt, det tar lite tid, men den inneboende kapaciteten är hög och det kommer att bli bra till slut. Det pessimistiska säger att så många faktiskt kan ha så fel, det är mycket nytt, de tunga namn som lämnat har inte ersatts och framförallt på backsidan saknas det kvalitet.
Jag lutar fortfarande åt det förstnämnda, men känner mig inte längre lika säker.
Det på sitt sätt mest alarmerande:
LHC har nu spelat sex matcher mot SHL-motstånd under sommaren och hösten – och förlorat samtliga. Det är klart att man kan säga att det är tillfälligheter, men det är att göra det väl enkelt för sig.
Jag förväntar mig mycket mer av Linköpings HC 2016–17 än så här.