När lagen springer in i Sparbankshallen på söndag vet vi en sak: den fyrfaldiga SM-guld-vinnaren har allt att förlora, och nykomlingen, Linköpings nya poplag, precis allt att vinna.
Vi var många som inte trodde på en femte match. Nu är den ett faktum och bland många LIBK-hjältar vill jag främst hylla en av de läckraste kedjeformationer jag sett i Linköping.
I LHC har jag njutit av några. Som Hacke Carlsson, Peter Lindgren och Mats Andersson på 80-talet, Ulf Söderström, Mike Helber och Mattias Nilimaa på 90-talet och Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl och Mikael Håkanson på 00-talet. För att inte tala om drömkedjan under NHL-strejken: Mike Knuble, Brendan Morrison och Kristian Huselius.
Nu är det andra tider - samma stad, men en annan sport, en annan hall.
Nu heter trion Jonas Ågren, Martin Karlsson och Marcus "29" Johansson. Ännu en perfekt kombinerad trio, en högeffektiv som på sitt sätt försätter Linköpingspubliken i extas på samma sätt som ovanstående konstellationer gjorde.
Själv bara njuter jag. Det är alltid häftigt att se när en tränare träffar perfekt i sitt lagbygge. När spelarnas egenskaper och kemi matchar, när de producerar farligheter och mål i så gott som varje byte.
Som Ågren?Karlsson?Johansson i går. Kreatörerna Ågren och Karlsson, den så kloke Ågren och den så komplette Karlsson, och den hysteriskt målfarlige Johansson.
När jag såg den sistnämndes blick i början av andra perioden, när han precis träffat stolpen och satt sig ned på bänken, då förstod jag att Warberg skulle få det jobbigt.
Ofta ser man då spelarna sitta och skaka på huvudet, skrika något i frustration, kanske dunka klubban i sargkanten. Inte Johansson, han tittade ut mot planen, följde spelet med intensiv blick, fuktade sina läppar lite och såg ut att bara längta ut i nästa byte.
En dryg minut efter stolpskottet satt 3?2. Målskytt: Marcus Johansson. Framspelare: Martin Karlsson.
Tillsammans gjorde förstakedjan fem av sex LIBK-mål. Johansson tre, Karlsson och Ågren var sitt. Bara Mårten Palmefors smet i mellan när han i numerärt underläge satte 2?2 i krysset.
Alla offensiva uppvisningar kräver en tät defensiv och det hade förstakedjan denna kväll. Anton Karlsson svarade för ännu en toppinsats och spelar inte han i landslaget när World Challenge avgörs i Linköping i påsk, då vet jag en förbundskapten som begått tjänstefel.
När dessutom målvakten Henrik Qvist bjöd på show, med reflexräddning på Mathias Larssons straff, ja då var Linköpingsfesten total. Då reste sig publiken, skrek och sjöng ut sin extas och fick Larsson i sin vandring mot bänken att se ut som den ensammaste mannen på jorden.
Nu sitter LIBK med trumf på handen.
All press på Warberg. En förlust från fiasko.
Något annat än fiasko vore det inte för den trefaldiga europacupvinnaren att bli utslagen av Linköping, nykomlingen alla trodde skulle åka ur superligan.
Som Jimmie Hermansson, LIBK:s marknadsansvarige, sa till mig efteråt:
-- Får vi första målet där nere?ja, då blir det intressant?
Intressant var ordet.