Många vi pratar med menar att han ÄR klubben. Så ingen kan väl säga annat än att han är en värdig vinnare av Correns Pris?
– Absolut inte. Han är en sån glädjespridare. För mig har han nästan varit som en extramorfar, eller extrapappa.
Det säger Malin Torstensson, en av många ungdomar som växt upp med badminton, som kom in i klubben tidigt och som ju under Hasses vingar utbildat sig till ledare.
– Det är han som håller ihop klubben. Han är överallt och ingenstans på samma gång. Och han lär oss så mycket mer än bara om badminton. Han lär oss om livet, om hur det är att bli vuxen, om kärlek.
När Corren kommer på besök för att avslöja vem som är vinnare av årets Correns pris är det full fart i sporthallen i Ljungsbro. För 26:e året (!) i rad spelas turneringen ”Bästa 4:an”, en turnering som Hasse startade och som han fortfarande håller liv i.
Vi ber ledarna att avbryta spelet och samla alla runt oss. Redan då anar Hasse Mattsson vad som är på gång, det syns i hans ögon.
Applåderna från barnen som spelar match den här kvällen, ledarna som hjälper till och föräldrarna på läktaren vill knappt ta slut när vi avslöjat att Hasse fått priset och i kväll fredag ska få gå upp på scenen på Topp 100-galan i Konsert och Kongress för att ta emot fler hyllningar.
Det syns tydligt att Hasse är uppskattad för det arbete han lägger ner och det han betyder för föreningen.
– Tack, tack. Det här var jätteroligt, säger han och ser faktiskt lite rörd ut.
Vi sätter oss ner och han börjar berätta vad som är hans drivkraft, vad som får honom att år ut och år in lägga ner så mycket tid på det ideella arbetet.
– Det är egentligen väldigt enkelt. Jag älskar att vara bland ungdomar. Jag mår bra av det. Det har inte så mycket med sporten badminton att göra, jag kunde lika gärna sysslat med varpa eller något annat. Det viktiga för mig är att få vara med ungdomarna, att se dem växa och utvecklas.
– Jag får sån energi av dem och eftersom jag har barnasinnet kvar så blir jag som en unge själv när jag är med dem, säger han och skrattar.
Just glädjen av att ha kontakt med ungdomar gör också att, trots att han gick i pension för fem år sen, fortfarande hoppar in som lärare på sin gamla arbetsplats Berzeliusskolan när det behövs.
– Jag står inte där och tigger efter att få jobba, men behöver de mig ställer jag upp. Så länge jag tycker det är kul, och jag märker att eleverna gillar att jag kommer, så fortsätter jag. Men från första april till sista oktober är jag inte tillgänglig, då har jag ett sommarställe som jag vill lägga all min tid på.
Att det blev badminton var egentligen en slump. Hasse spelade i Korpen i Linköping men när familjen flyttade till Ljungsbro och hans barn började spela så blev han engagerad i föreningen. Redan efter två år hamnade han i styrelsen och har suttit sen dess, i 29 år på raken. Just nu är han ordförande.
– Men det är inte det jag brinner för, även om det givetvis är ett viktigt uppdrag att se till att ha en styrelse som fungerar. Det är mycket roligare att vara nere på golvet, där alla tjejer och killar finns.
Det är just de mötena han längtar efter varje dag.
– Jag kan komma hem efter jobbet och vara trött och sliten och lite grinig. Men så fort jag kommer ner hit så vänder det, när jag får träffa alla glada tjejer och killar. Då får man helt ny energi och kommer hem som en lärka på kvällen igen.
– Det ger mig en inre tillfredsställelse att få vara med här. Det är svårt att förklara på annat sätt.
I nomineringen vi på Corren fick in från medlemmar i klubben säger flera att klubben på sätt och vis står och faller med Hasse Mattsson. Han ÄR klubben och när vi nämner det för honom blir han lite, vad ska vi säga, generad.
– Ja, jo, det kanske är så. Och det är inte bra, egentligen. Jag försöker lämna ifrån mig en del, men när man tycker det här är så himla kul så är det svårt att lämna över det till någon annan. Även om jag kanske borde det, säger han och ler.
Ett av hans tydligaste bidrag till sporten och klubben är tävlingen ”Bästa 4:an” som han drog igång för 26 år sen. Alla fjärdeklassare i Ljungsbro med omnejd får ett besök av Hasse och någon av klubbens övriga ungdomsledare, som berättar om sporten och låter dem prova på under en idrottslektion. Sen får klasserna anmäla ett eller flera lag som möter andra skolor i en turnering i sporthallen.
Ljungsbro BMK har i dag 140 spelande medlemmar och är med det, faktiskt, Östergötlands största badmintonförening. I övrigt för sporten en tynande tillvaro på många håll.
– Även vi har det svårt, främst med halltider. Vi brottas med många andra sporter om varje minut i den här hallen, för det är egentligen bara här som man kan spela badminton på riktigt om jag får kalla det så. Den här hallen har rätt höjd och rätt utrymme, det har inte de andra vi är i.
Det gör det svårt för klubben att få fram spelare på elitnivå, vilket i och för sig inte är det främsta syftet.
– Vi har en slags underförstådd överenskommelse med Göta i Linköping att när spelarna blir tillräckligt duktiga ska de gå över dit, för de har helt andra resurser att ta hand om talangerna.
– Jag brukar säga så här, att om vi har tre timmar i en hall vill jag hellre ha tre ungdomar som har en timme var än en duktig spelare som har alla tre timmarna.
Han säger att föreningen har ett tydligt breddtänk och anser att det är den inriktning man ska ha.
– Jag vill göra en insats för ungdomarna i Ljungsbro med omnejd. Och alla ungdomar de senaste 26 åren har ju stött på mig, vår klubb och vår sport i och med att vi har varit ute i alla klasser.
– Vår ledstjärna är att alla ska få komma och spela, vi stänger inte ut någon. Det är heller inget krav på att man ska tävla. I fjol tävlade 95 av våra 140 ungdomar, de andra ville bara träna och ha kul och det är helt okej.
Ett mål han också har i sitt ledarskap är att försöka få ungdomarna i klubben att själva utbilda sig till ledare.
– Jag tror att man växer som människa, som individ, av det. Det är nyttigt att få ta hand om yngre tjejer och killar, att snabbt växa in i en ledarroll för att kanske få en ökad självkänsla. Tre av våra unga ledarna sitter också med i styrelsen, vi tycker det är viktigt att deras röster hörs.
Hasse ser sig själv som en typisk eldsjäl, en person som brinner för sitt uppdrag. Inom idrotten i dag vittnar många om att det är allt svårare att få tag i ideella krafter, något han också sett.
– Jag tror att det absolut viktigaste om man ska fungera som eldsjäl är att man får tillbaka lika mycket energi som man ger. Man måste hitta någon slags energibalans, annars är det väldigt lätt att man som eldsjäl brinner ut. Och då skulle nog många föreningar få problem.